Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krit-perioden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfvenledes till jordytan utkastat massor af kokande vatten, mättadt
med sur kolsyrad kalk, ofta äfven kiselsyra. Islands Geysser,
hvilka till en betydlig höjd slunga vattenstrålar af 100°
temperatur, hållande kiselsyra upplöst, erbjuda oss ett exempel
från vår egen tid på sådana heta vatten, som i urtiden
medförde omätliga massor kiselsyra och tvåfallt kolsyrad kalk från
jordens inre.
Men huru har väl kalken, som i detta skick medföljde
vattnet ur jordens inre, sedermera kunnat bilda bergmassor?
Denna fråga skola vi nu söka besvara.
Under urtiderna, då hafvet be täckte nästan hela jordens
yta, måste de med kalksalter mättade heta källorna nödvändigt
utgjuta sig midt i hafsvattnet, och deras innehåll blanda sig
med den omätliga ur-oceanens böljor. Dessa blefvo
följaktligen märkbart kalkhaltiga och innehöllo, såsom man trott, 1
eller 2 procent kalk. De otaliga djur, som lefde i urtidens
haf, isynnerhet zoophyter och mollusker med fasta snäckskal,
begagnade sig af denna hafvets kalkhalt till bildande af sitt
hårda omhölje. I samma starkt kalkhaltiga medium förökade
sig Foraminiferer, Polyper och Rudister till oräkneliga skaror.
Hvad blef väl, efter dessa större och mindre, men vanligen
mikroskopiskt små djurs död, af deras kropp? Jo, hans
förstörbara organiska beståndsdelar försvunno genom förruttnelse,
och endast de oförstörbara oorganiska ämnen, som han
innehöll, d. v. s. den kolsyrade kalken, sohi utgjorde hans fasta
omhölje, blef qvar. Dessa qvarlefvor hopade sig såsom
kalklager af ansenlig tjocklek på hafsbottnen och sammanklibbade
sig snart till en likartad massa, som der bildade en
sammanhängande bädd. Dylika bäddar lagrades öfver hvarandra och
tillväxte under seklernas lopp tilldess de slutligen utgjorde
verkliga bergmassor: dessa äro nutidens kalkberg.
Hvad vi nu sagt, är för ingen del, såsom mer än en läsare
möjligen torde befara, ett påhitt af en liflig fantasi. De tider
äro längesedan förbi, då geologien kunde anses för en naturens
roman. Ingenting af hvad hon nu lärer har karakter af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
