Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Den quartära epoken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djurart hade der utslocknat, utan att dess utdöende i ringaste mån
skulle kunna tillskrifvas menniskans åtgärd.
Den quartära tidens ox-arter voro, om icke identiska,
åtminstone nära beslägtade med nutidens lefvande arter: de voro
Bos priscus, primigenius och Pallasii. Den förstnämnde, som
hade höga ben och kullrig, mer bred än hög panna, skiljde
sig i föga annat från Bison-oxen, än genom högre kropp och
större horn. Qvarlefvor af Bos priscus träffas i Frankrike,
Italien, Tyskland, Ryssland och Amerika.
Från Bos primigenius skall, enligt Cuvier, vår tama oxe
härstamma.
Bos Pallasii, som blifvit funnen i Sibirien och Amerika,
liknar mycket Canadas Mysk-oxe.
På samma ställen, som fossila ox-skelett, har man funnit
qvarlefvor efter flera arter af Hjortslägtet. Rörande dessa
råder ännu inom Palgeontologien mycken osäkerhet, ty det är
ofta svårt att bestämma, huruvida qvarlefvor af en hjort
tillhöra en utdöd eller en nutidens art. Likväl råder intet dylikt
tvifvel i afseende på Jättehjorten (Cervus megaceros), som
är ett af de ståtligaste antediluvianska djur.
Jättehjortens skelett (fig. 177) anträffas ofta i Irland, i
närheten af Dublin, mer sällan i Frankrike, Tyskland, Polen
och Italien. Cervus megaceros utgjorde en medelform mellan
Hjort och Elg, liknande den förra i anseende till hornens
förgrening, den sednare till kroppsdelarnes proportioner och
hufvudskålens form.
Ehuru de präktiga horn, som prydde hans hufvud, gåfvo
detta djur ett ståtligt utseende, måste de likväl hafva varit i
hög grad hinderliga vid ströfvandet i fornverldens täta skogar.
Deras längd utgör nära 10 fot, och de äro så utspärrade åt
sidorna, att afståndet från det enas spets till det andras är
10 till 13 fot.
Jättehjortens skelett anträffas i Irland uti de kalk- och
mergel-lager, som utbreda sig under de ofantliga torfmossarne,
eller ock uti sjelfva torfven, nära Curragh. De ligga der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
