Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Den quartära epoken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låtom oss nu kasta en blick på hvarochen af skelettets
(fig. 179) hufvuddelar.
Hufvudet har mycken likhet med Sengångarens. Det grofva
benutskott som befinner sig nedom okbågen måste hafva
utgjort ett väldigt fäste för tuggmusklerna. Nosens främre del
är så starkt utvecklad och genomborrad af så många hål för
nerver och kärl, att der måste hafva funnits, väl icke en
snabel, som hade varit obehöflig för ett djur med lång hals, men
åtminstone ett tryne såsom hos tapiren.
Emedan käkarne saknade framtänder, måste Megatherium
hafva förtärt blad och rötter; kindtändernas beskaffenhet
utvisar att det alldeles icke var köttätande.
Hvarje särskild tand hos detta djur liknar en af de
talrika skifvor, hvaraf elefantens sammansatta kindtand består.
Ehuru grofva, äro halskotorna dock små i jemförelse med
ryggradens bakre kotor, ty hufvudet är jemförelsevis lätt och
utan betar. Ländkotorna deremot hafva en storlek, som
motsvarar bäckenets och bakbenens ofantliga groflek, och
svanskotorna äro oerhördt stora. Om man till dessa sistnämnda
räknar de muskler, senor och hud, som engång betäckte dem,
så måste man antaga att Megatherium haft en svans af nära
2 fots tjocklek. Det är derföre sannolikt, att detta djur i
likhet med Bältorna begagnat svansen som ett stöd för sin
ofantligt tunga kropp. Äfven borde samma kroppsdel hafva
spelat en fruktansvärd roll såsom försvarsvapen, på samma sätt
som hos Myrkottarne och Krokodilerna.
Framfötterna synas hafva varit ungefär 3 1/3 fot långa och
något mer än en fot breda. De utgjorde kraftiga verktyg i
och för jordens uppgräfvande till de största djup, hvartill
växtrötter kunna nedtränga, samt hvilade med hela sin undre yta
på marken. Stadigt sittande på de begge bakbenen och
svansen, med den ena framfoten till stöd framtill, begagnade
djuret den lediga framfoten till jordens uppgräfvande för att
åtkomma trädrötterna. Framfötternas tår voro för detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
