Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plutonsika bergarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trias-perioden, ty i vissa delar af Tyskland genombrytes den
brokiga sandstenen af porfyrådror. Syeniten har särskildt visat
sin inverkan på de siluriska lagren och ännu på de lägre
delarne af stenkolsbäddarne.
Porfyr är en bergart, hvars blandningsdelar qvarts,
fältspat och glimmer, i stället för att de hos graniten gränsa
omedelbart till hvarandra, här ligga spridda i en icke kristallinisk
deg eller grundmassa, som sammanbinder dem. Sjelfva denna
grundmassa består hos porfyren af fältspat och en större eller
mindre mängd qvarts, hvari större eller mindre
fältspatskristaller vanligen äro inbäddade.
Omvexlingen i deras mineralogiska sammansättning, den
beundransvärda polityr, som de kunna antaga och som gifver
dem ett till prydnadsarbete ovanligt passande utseende, skänka
porfyrvarieteterna en vigt i industrielt och konstnärligt
hänseende, som skulle vara ännu större, om icke svårigheten att
bearbeta dem gjorde dem alltför kostbara.
Porfyr består, såsom vi nämnt, hufvudsakligen af en tät
fältspatsmassa, hvari stora och ofta synnerligt regelbundna
kristaller af fältspat ligga spridda. Jemte dessa kristaller
finnas ofta äfven korn eller verkliga kristaller af qvarts, hvilkas
begge ändar äro jemnt afspetsade i form af sexsidiga
pyramider. Härtill komma slutligen stundom glimmerfjäll af
chlo-ritartadt utseende. Detta kallas qvartsförande porfyr; saknas
åter qvartsen, heter den blott porfyr.
Porfyrvarieteterna hafva olika grad af hårdhet och täthet.
Då porfyren i förening med stor hårdhet har en vacker
mörkröd färg, kontrasterande mot fältspatens hvita, utgör han en
praktfull stenart, tjenlig att polera och begagna till prydnad
på byggnader, till huggande af vaser, pelare m. m. Den röda
egyptiska, s. k. antika porfyren var isynnerhet eftersökt hos
de gamle, hvilka begagnade den till grafvårdar, badkar och
obelisker. Den största massa, man känner, af detta slags
porfyr är Sixtus den femtes obelisk i Rom.
Oaktadt sin täthet vittrar porfyren så väl som andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
