Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkaniska bergarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i närheten. Det liknar ljudet af ihållande artilleri- eller
muskötsalfvor. Stundom förefaller det som om det vore en doft
mullrande underjordisk åska. Remnor i marken uppkomma ofta
vid vulkaniska utbrott, och sträcka sig vida omkring.
Utbrottet börjar med en stark stöt, som skakar bergets
inre. De flytande ämnenas och heta ångornas uppstigande
röjes i vissa fall derigenom att snön på utbrottskäglans sidor
smälter. Samtidigt med den jordstöt, som öfvervinner den fasta
jordskorpans sista motstånd, frambryter ur kraterns djup en
väldig massa af gaser, isynnerhet af vattenångor.
Dessa vattenångor äro hufvudorsaken till de fruktansvärda
fysiska verkningar, hvaraf nutidens vulkaniska utbrott pläga
beledsagas. Utflöden af granit, porfyr, trachyt och stundom
äfven af basalt hafva försiggått utan att framkalla dessa
våldsamma explosioner, dessa förfärliga stenregn, som åtfölja de
nyare vulkanernas utbrott. De nyssnämnda bergarterna hafva
utan häftighet gjutit sig fram i smält tillstånd, emedan inga
vattenångor åtföljde dem, och genom denna omständighet
förklaras lugnet i forntidens utbrott jemfördt med våldsamheten
och de förfärliga yerkningarne af nutidens vulkaniska utbrott.
Under de första ögonblicken af ett utbrott slungas de
massor af stenar och aska, som förut uppfyllt kratern, högt i
luften i följd af den plötsligt framträngande vattenångans
spänstighet. Denna ånga frambryter tvärsigenom den rödglödande
lavan i form af stora rundade bläsor, som hvirfla omkring i
luften ofvanfÖr kratern och utvidga sig desto starkare, ju högre
de uppstiga. Dessa massor af ånga samla sig slutligen i moln
af en bländande hvit färg, hvilka följa med vinden. Plinius
den yngre jemför de moln, som vattenångan ur en vulkan
bildar i luften, med den i afsatser formade kronan på ett
pinie-träd.
Alltefter den större eller mindre mängd aska, som
medföljer vattenångorna, antaga dessa vulkanmoln en svart eller
grå färg. Vid några tillfällen har man anmärkt, att dylika
moln, som råkat sänka sig ända till marken, utvecklat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
