- Project Runeberg -  Förförarens dagbok /
33

(1919) [MARC] Author: Søren Kierkegaard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

33

varje ung flicka beväpnad, situationen fattig och
evigt densamma; hon erhåller ingen vällustig
skakning. På gatan är hon i rum sjö, och därför verkar
allt här starkare, liksom allt även är gåtfullare. Jag
ger hundra kronor för ett leende av en ung flicka
i en gatsituation, men icke ens tio kronor för en
handtryckning i ett sällskap, det är alldeles olika
myntsorter. Först när historien är påbörjad, söker
man föremålet i sällskapslivet. Man har i
förhållande till henne kommit i en hemlighetsfull och
frestande kommunikation — det är det
verksammaste incitament jag känner. Hon vågar icke tala
därom, och dock tänker hon därpå; hon vet icke,
om man har glömt det eller icke; än vilseleder man
henne på ett, än på ett annat sätt. I år skaffar jag
mig knappast något stort förråd; denna unga flicka
sysselsätter mig alltför mycket. Min behållning blir
på visst sätt fattig, men så har jag ju också utsikt
till den stora vinsten.

Den &5 maj.

Fördömda slump! Aldrig har jag förbannat dig,
därför att du givit mig ett tillfälle, nu förbannar
jag dig, därför att du icke alls giver mig något. Eller
skall det kanske vara en ny uppfinning av dig,
outgrundliga väsen, ofruktbara moder till allt, den
enda återstod, som blev över från den tid, när
nödvändigheten födde friheten, när friheten åter lät sig
narras tillbaka in i moderslivet? Fördömda slump!
Du min ende förtrogne, du enda väsen, jag aktar
värdigt att vara min allierade och min fiende, alltid
växlande och alltid dig själv lik, alltid outgrundlig,
alltid en gåta! Du, som jag älskar med hela min
själs sympati, i vilkens bild jag skapar mig själv,
varför visar du dig icke? Jag bettlar ju icke, jag
anropar dig ju icke ödmjukt, att du måtte infinna dig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:40:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forfdagb/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free