Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
jag plötsligt låta kärlekens hela makt brusa fram.
Vi ha icke fördärvat denna minut för oss genom
smek på förhand och anticipationer, det kan du
tacka mig för, min Cordelia. Jag arbetar på att
skärpa motsatserna, jag spänner alltmera kärlekens
båge för att dess djupare kunna såra. Likt en
bågskytt slappar jag strängen, stramar den åter, lyssnar
till dess sång som till min krigsmusik — men ännu
siktar jag icke, ännu lägger jag icke pilen på
strängen.
När ett ringa antal människor ofta råka
varandra i samma rum, utvecklar det sig lätt en
tradition om var var och en har sin plats och sitt
tillhåll. Det går ihop för en till en tavla, en karta över
terrängen, som man när man önskar kan rulla upp
för sig. På detta sätt bilda vi nu också i det Wahlska
huset tillsammans en tavla. På kvällen drickes där
te. Vanligen flyttar sig då tanten, som tills nu suttit
i soffan, bort till lilla sybordet, vilken plats Cordelia
nu lämnar för att i stället rycka fram till tebordet
framför soffan. Edvard följer henne, jag följer
tanten. Edvard söker hemlighetsfullhet, han vill
viska, och gör det i allmänhet så bra, att han rent
’av blir stum. Jag däremot gör ingen hemlighet av
mina utgjutelser för tanten beträffande torgprisen
eller mina beräkningar över hur mycket mjölk det
erfordras för att få ett pund smör — allt ting, som
vilken som helst ung flicka icke blott kunnat höra
på utan att taga skada av, utan även — vad som är
långt sällsyntare — utgörande en solid och
grundlig och uppbygglig konversation, i lika hög grad
förädlande för huvudet som för hjärtat. Vanligen
vänder jag ryggen åt tebordet och Edvards och
Cordelias svärmeri, själv svärmar jag med tanten.
Är icke naturen stor och vis i sin alstring! Vilken
kostlig gåva är icke smöret, vilken härlig produkt
av natur och konst! Förutsatt att det verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
