Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
rodnad. Hos en ung flicka är den oersättlig. Den
flyktiga rodnad, vilken åtföljer en lycklig idé, är
skön hos mannen och än skönare hos ynglingen,
hos kvinnan är den intagande. Det är ljungeldens
snabba stråle, det är själens kornblixt. Skönast hos
ynglingen, är den intagande hos den unga flickan,
därför att den där visar sig i sin jungfrulighet och
därför också har överraskningens blyghet. Ju äldre
man blir, dess mer försvinner denna rodnad.
Stundom läser jag någonting högt för Cordelia;
vanligtvis ytterst likgiltiga saker. Som sedvanligt
måste Edvard hålla ljusstaken — jag har nämligen
gjort honom uppmärksam på att ett gott sätt att sätta
sig i rapport med en ung flicka är att låna henne
böcker. Han har också vunnit åtskilligt härigenom,
ty hon är honom ganska förbunden för hans
uppmärksamhet. Den, som i själva verket vinner mest,
är likväl jag, ty jag bestämmer valet av böcker och
står hela tiden utanför. Här har jag en vid
tummelplats för mina observationer. Jag kan giva Edvard
vilka böcker jag vill, då han icke förstår sig på
litteratur, jag kan våga vad jag vill, i vilken
utsträckning som helst. När jag nu på kvällen råkar
samman med henne, får jag boken liksom av en
slump i handen; jag bläddrar i den en smula, och i
det jag berömmer Edvard för hans uppmärksamhet,
läser jag halvhögt. I går kväll tog jag mig för att
medelst ett experiment pröva hennes spännkraft. Jag
var villrådig antingen jag skulle låta Edvard låna
henne Schillers Gedichte för att så kunna låtsas
tilltälligtvis få fatt på Theklas sång, eller Bärgers
Gedichte. Jag valde det sista, därför att isynnerhet
hans Lenore likväl är en smula överspänd, hur skön
den än eljest är. Jag slog upp Lenore och läste
högt denna dikt med all den patos, varav jag var
mäktig. Cordelia var rörd, hon sydde så febrilt
som om det var hon själv, i stället för Lenore i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
