Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alldeles riktigt. Redan långt nere i gatan ser
jag detta nätta lilla lockiga huvud, som sträcker sig
så långt som möjligt fram ur fönstret. Det är nu
tredje dagen, som jag lagt märke till det... En ung
flicka står nog icke för intet i fönstret, hon har helt
säkert sina goda grunder... Men jag ber er för
himlens skull, sträck er inte så långt ut ur fönstret;
jag slår vad, att ni står på kanten av stolen, det
kan jag sluta mig till av ställningen. Tänk er det
förfärliga, att ni föll ned på huvudet, icke på mig,
ty jag håller mig tills vidare utanför saken, men på
honom, honom, ty en han måste det ju likväl
finnas... Nej, vad ser jag, långt där borta kommer
ju min vän licentiat Hansen mitt på gatan. Det ligger
någonting ovanligt i hans uppträdande, det är ett
ovanligt befordringsmedel han använder, ser jag rätt,
är det på längtans vingar han kommer. Skulle han
ha sin gång i huset? Utan min vetskap... Ni
försvinner, min vackra fröken, jag tänker ni gick ned
och öppnade dörren för att ta emot honom... Kom
ni bara tillbaka, han skall alls inte in i huset...
Huru, ni vet den saken bättre? Men jag försäkrar
er... han sade det själv. Om den vagn, som just
körde förbi, icke hade slamrat så högljutt, kunde ni
själv ha hört det. Jag sade till honom så där helt en
passant: Skall du hitin? Varpå han svarade rent
och klart: nej... Nu kan ni gärna säga farväl, ty
nu skola licentiaten och jag ut och spatsera. Han
är förlägen, och förlägna människor äro ofta
språksamma. Nu skall jag tala med honom om det
pastorat han söker... Farväl, min vackra fröken,
nu skola vi gå ner till tullen. När vi så ha kommit
därifrån, så säger jag till honom: men det är då
alldeles förbannat, så du drar i väg med mig, jag
skulle upp till Vestergade. — Se, nu äro vi här
igen... Vilken trofasthet, hon står ännu vid fönstret.
En sådan flicka måste göra en man lycklig... Och
varför gör jag nu allt detta, frågar ni. Därför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
