- Project Runeberg -  Förförarens dagbok /
118

(1919) [MARC] Author: Søren Kierkegaard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118

person, ty hennes åtbörd var för lidelsefull för att
hava framkallats genom åsynen av en väninna; för
det andra slöt jag, att den, vilken hälsningen gällde,
vanligen brukade komma från den andra sidan. Hon
hade då placerat sig ganska riktigt för att kunna se
honom ett långt stycke i förväg, ja, till och med hälsa
på honom dold av jalusien.

Mycket riktigt, på slaget klockan tolv kommer
hjälten i denna lilla kärleksscen, vår käre löjtnant.
Jag sitter nu hos den konditor, som bor på nedra
tottern i samma hus, där min fröken bor i andra
våningen. Löjtnanten har redan varseblivit henne.
Passa nu riktigt på, min käre vän, det är inte just
någon lätt sak att göra en vacker hälsning upp mot
andra våningen. Han ser för resten icke illa ut, är
välväxt, rak och smidig, har en vacker figur, böjd
näsa och svart hår, den trekantiga hatten klär honom
förträffligt. Nu gäller det. Benen börja så
småningom snubbla och bli alltför långa. Det gör ett
intryck för ögat, som kan jämföras med den
förnimmelse man har, när man har tandvärk och
tänderna bli alltför långa i ens mun. När man vill
samla hela sin styrka i ögat och giva det riktning
upp mot andra våningen, så drar man lätt för mycken
kraft från benen. Förlåt, herr löjtnant, att jag
avbryter denna blick på dess himmelsfärd! Det är en
näsvishet, det vet jag nog. Mycket sägande kan man
icke kalla denna blick, snarare intetsägande och
dock mycket lovande. Men dessa många löften stiga
honom uppenbarligen för starkt åt huvudet, han
vacklar, för att citera Baggesen, han raglade och
föll. Det var hårt, och hade jag fått råda, skulle
det aldrig ha skett. Han var för god därtill. Det
är rätt fatalt, ty när man skall göra intryck på
damerna som kavaljer, så får man aldrig falla. Skall
man vara kavaljer, måste man taga sig i akt för
dylikt. . Uppträder man däremot endast som
intelligens, så är allt sådant där likgiltigt; man
för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:40:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forfdagb/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free