Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
är kärlekens tid förbi? Varmed skulle jag jämföra
din rena, djupa själ, som ingen förbindelse har med
världen, om icke med en källa? Och har iag icke
redan sagt dig, att jag är såsom en flod, som är
förälskad i dig? Och störtar jag mig icke nu, sedan
vi skilts åt, under havet, för att där förenas med dig?
Under havet, där mötas vi åter, ty först på detta
djup höra vi rätt tillsammans.
Din Johannes.
Min Cordelia’!
Snart, snart är du min. När då solen sluter
igen sitt spejande öga, när historien är förbi och
myterna börja, då kastar jag ej blott min kappa
omkring mig, utan kastar natten som en kappa över
mig och ilar till dig och lyssnar för att finna dig,
lyssnar — icke efter fotsteg utan efter ett hjärtas
klappande.
Din Johannes.
I dessa dagar, då jag icke personligen när jag
önskar kan vara hos henne, har den tanken oroat
mig, om det möjligen ett ögonblick kunde falla
henne in att tänka på framtiden. Hittills har det
aldrig fallit henne in, därtill har jag alltför väl
förstått att estetiskt bedöva henne. MNågonting mera
oestetiskt kan icke tänkas än dessa samtal om
framtiden, vilka väsentligen ha sin grund däruti, att man
ingenting har att utfylla den innevarande tiden med.
Blott jag är hos henne, fruktar jag ej heller för
något dylikt. jag skall nog komma henne att glömma
både tid och evighet. Förstår man icke att i denna
grad sätta sig i rapport med en ung flickas själ, skall
man ej heller inlåta sig på några försök att bedåra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
