Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dessa skalbaggar ej förtärdes af de egentligen insektätande
foglarna, men Belt har ådagalagt, att de ej heller ätas af
hönsfoglar och ej af apor. — Bland nya fall af »förklädnad»
omtalar han ett, där en skalbagge liknade en hårig fjärillarv —
hvilka larver, såsom ofvan är nämndt, aldrig förtäras af de
insektätande foglarna. Högeligen märkvärdig är Belts
beskrifning på en grön, bladliknande gräshoppas beteende bland
insektätande myror. »Denna gräshoppa stod orörlig bland en hel
här af dylika myror, af hvilka många sprungo öfver hennes
ben, utan att någonsin upptäcka, att det fans mat för dem i
närheten. Hennes instinkt-medvetande om, att hennes
säkerhet berodde på hennes orörlighet, var så fast och orubbligt,
att hon tillät mig att lyfta upp henne och åter sätta henne
ned bland myrorna, utan att hon gjorde ett enda försök att
undkomma. Denna art liknar i högsta grad ett grönt blad,
och myrornas öfriga sinnen, hvilka eljest tyckas vara skarpare
än synen, måste i detta fall blifvit helt och hållet lurade.
Gräshoppan skulle visserligen med lätthet kunna hafva
undkommit myrorna, om hon velat bruka sina vingar, men hon
skulle då endast fallit i en lika stor fara för de talrika foglar,
som åtfölja myrhären och ständigt äro på utkik efter hvarje
insekt, som kan flyga upp, och för dem har en tung
gräshoppa ingen utsigt att kunna undkomma.»
Wallaces åsigt att djur med i ögonen fallande färger ega
något särskildt skydd, och att dylika granna färger rent af
utgöra ett varningstecken för deras fiender att ej röra dem,
har af Belt fått sådan bekräftelse, att han t. o. m. kunnat på
förhand afgöra, om vissa djur äro smakliga eller osmakliga för
de djur, som eljest skulle äta dem. De flesta grodor ega, såsom
bekant, mer eller mindre skyddande färger, grönt eller brunt,
alltefter som de lefva bland löfverk eller på marken. De
hålla sig mest stilla och dolda om dagen och söka sin föda
nattetid för att så litet som möjligt blifva bemärkta af ormar och
foglar, för hvilka de utgöra ett välkommet byte. Belt fann
emellertid en grodart, som var grant röd och blå, och som
hoppade omkring obekymradt midt på ljusa dagen, utan
ringaste försök att dölja sig. På förhand öfvertygad om, att denna
groda skulle vara oätbar, tog han henne hem och försökte gifva
henne åt ankor till föda, men de ville ej röra henne. Slutligen
förmåddes en ankunge att taga henne, men i stället för att
svälja henne, slängde han henne genast ut ur munnen och gick
sedan omkring ruskande på hufvudet, liksom för att bli af med
någon obehaglig smak.
——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
