Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lxxvm
6. Cederschiöld.
teckna enkelt (kort) s-ljud; i motsvarande trykta text har jag därför återgifvit
bägge två med s, hälst som ( af typografiska skäl var mindre lämpligt. Första
och andra händerna uti A använda däremot tämligen konsekvent s (S) för att
beteckna dubbelt (långt) och f för att beteckna enkelt (kort) s-ljud; följaktligen
har i motsvarande textstycken s (S) återgifvits med ss ’), f med s. — Öfriga
små versaler, som i dessa handskrifter pläga begagnas för att uttrycka dubbelt
(långt) konsonantljud, nämligen g, m, n och b, hafva i vår upplaga behållits a),
vare sig att de äro tecken för långt eller kort ljud, hvilket senare inträffar
så väl i ords början 3) som annars. — Handskrifterna använda i och j (bägge
utan prick) i fullkomligt samma betydelse, så att hvardera tecknet kan stå
lika väl för konsonant- som för vokal-ljudet; alldeles likadant är förhållandet
med mynderna u och v *). Jag skulle därför, i enlighet med min grundsats om
grafisk förenkling, hälst hafva i upplagan brukat blott i (som är mycket vanligare
än j) och antingen blott u eller blott v 5). Då jag likväl följt det gamla
skrif-sättet, har jag låtit bestämma mig af textkritiska hänsyn. Det är nämligen
understundom af vigt att strax kunna se, huruvida handskriften använder resp.
i och u, hvilka, då de stå bredvid andra mynder med lodräta stafvar af samma
höjd, lätteligen kunna medgifva andra läsningar 6), eller j och v, som göra sådan
tvetydighet omöjlig. För likformighetens skull har jag naturligtvis också i
alla slags "tillsatser" (vid utskrifning af förkortade former, i rättelser, m. m.)
följt vederbörande skrifvare» vanliga beteckningssätt. — När j (j) följer efter
i (i) har det ofta "aksent"; af typografiska skäl har jag i upplagan måst
utelemna denna. Hvad åter angår "aksenten" på i (i), så begagnas den verkligen,
l) Naturligtvis med undantag för de fall, då s (S) står i ords början.
a) Likväl har jag genom förbiseende kommit att ett par gånger i Kon (första handen)
återgifva mm med Monnvm (i st. f. -vm); jfr not. 23 ä sid. 46.
s) I början af nomina propria har den lilla versalen blifvit förvandlad till stor sådan.
4) I st. f. v skrifver hds. A stundom p, en bokstafsform, som jag ej funnit nödigt
efterlikna i tryck. Däremot har w (i B och andra yngre hdss.) behållits oförändradt.
’) Att använda tecknen efter deras moderna betydelse (i och u som vokaler, j och v
som konsonanter) hade varit mindre lämpligt, ej allenast därför, att sådan åtskillnad var
fullkomligt okänd för medeltidens skrifvare, utan ock af det skäl, att dessa teckens
ljudvärde i vissa ställningar ännu icke är alldeles oomtvistadt. — Den svårighet,
handskrifternas bruk af ifrågavarande bokstafstecken vållar nybegynnaren, torde blifva mycket lätt att
öfvervinna.
’) Ett af de märkligaste exemplen i denna sak föreligger i striden om "rimhenda eller
runhenda?" (se Aarb. f. nord. Oldk. og Historie, 1875). Jfr äfven Mag 144 jämte not. 1,
3(>l jäiute not. 1, Fi, lß2J* jämte not. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
