Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professor i historia[1]. Häri vederlägger han först den vidskepliga
fördomen, att åtskilliga stenar af ovanlig form, isynnerhet stenyxor och
flintknifvar, skulle vara nedslungade genom blixten.
"Det torde icke böra betviflas", säger han vidare, "att de äldsta
verktyg för dagligt bruk, innan ännu jernets användande blifvit kändt,
varit förfärdigade af sten." För denna mening finner han stöd i hvad
som redan då berättades om vilda folkslags bruk af stenredskap; hvilket
visar, att han icke varit fremmande för en komparativ
undersökningsmetod. Mot den åsigt, som gjort sig gällande hos de lärde, t. ex.
Rudbeck, att stensakerna uteslutande varit bestämda för religiöst bruk, vid
offringar o. d., – en åsigt som ännu ett århundrade fortfor att herska
såväl bland fornforskare som bland allmänheten – gör Stobæus den
invändning, att de talrika grafhögar, som innehålla fornsaker af flinta,
icke uteslutande torde hafva tillhört offerprester, utan snarare krigare
och höfdingar. Ty till stridsvapen anser han de vanligen
förekommande formerna af flintredskap företrädesvis lämpliga.
Stobæus hade således hunnit framom både sin samtid och ett par
generationer af lärde, som efter honom bearbetade samma område.
Bland de till Rudbecks skola hörande fornforskare, som ännu vid
midten af århundradet funnos, äro Göransson och Björner de mest
bekanta. Göransson tryckte år 1750, på konung Fredriks befallning och
riksens ständers begäran de af Hadorph och hans samtida ombesörjda
runstens-träsnitten. Han kallade boken "Bautil", hvilket ord troligen
skall hafva något sammanhang med ordet bautastenar. År 1746
utgaf han en del af Snorres Edda och 1750 Völuspå, båda dels i svensk
öfversättning dels på originalspråket, hvilket Göransson dock förklarade
icke vara isländska, utan götiska, d. v. s. svenska.
Björner är känd genom sin 1739 utgifna "Nordisk hjältaprydnad
af gullringar etc." Hans något besynnerliga åsigter och skrifsätt
framkallade en satirisk "Beskrifning om en runsten vid Drottningholm, som
kan tjena till upplysning uti Lovöiska historien", hvarmed Dalin roade
hofvet på konungens namnsdag år 1751.
Första delen af Dalins "Svea rikes historia" utkom år 1746. Han
yttrar sig visserligen med aktning om Rudbeck, men söker bevisa
oriktigheten af dennes lära med tillhjelp af den då så mycket omordade
vattenminsknings-teorien. Dalin trodde sig nämligen hafva funnit, att
största delen af Sverige vid Kr. föd. stod under vatten, i det hafvet
då gick 13 famnar högre än på 1700-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
