Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna vetenskap. Detta i många riktningar djupt och lyckligt
ingripande ynglingaförbund höll sin första stämma den 11 Febr. 1811. I
förbundet var, såsom Geijer säger,[1] "ingenting annat bestämdt än den
fosterländska riktningen. Men denna hade nu blifvit nylifvad af flere
orsaker. Sverige hade nyss stått på branten af sin undergång och hade
i detta ögonblick blifvit dyrbarare för alla sina söner. Dess öde var
ännu oafgjordt, dess räddning tvifvelaktig. Det sökte ett stöd äfven i
sina minnen, och svenska hjertan voro stämda mer än förr att lyssna
äfven till de halft förglömda äldsta, som talade om nordisk kraft och
ära." För Götiska förbundet skref Geijer vintern och våren 1811 "Den
siste kämpen", "Vikingen" och "Den siste skalden"; samma år diktade
Tegnér sin "Svea". – Men det var icke endast genom fosterländska
sånger, som Götiska förbundet verkade för sitt mål.
Förbundets själ var Jakob Adlerbeth. Och fornlemningars
undersökning, vård och beskrifning låg förbundsbrodern Rolf, såsom
Adlerbeth kallade sig, synnerligen om hjertat. Hans uppmuntran till
arbeten deruti var ifrig, och han bekostade af egna medel flere antiqvariska
resor och undersökningar inom fäderneslandet. Förbundsbröderne
Schröder, Bruzelius, Wallman och Liljegren voro isynnerhet hans
medarbetare på detta fält, och förbundets tidskrift "Iduna", hvars första del
utkom 1811, kan genom sina många förträffliga och ofta med ypperliga
teckningar prydda arkeologiska afhandlingar på visst sätt göra anspråk
på att betraktas som Sveriges första antiqvariska tidskrift. Liljegren
vann 1821 Vitterhets-akademiens stora pris för sin "Runlära" (tryckt
1832) och gaf i sina "Runurkunder" en fullständig samling af alla då
kända runinskrifter. Jemte den för några år sedan aflidne professor
Brunius utgaf han åren 1819—23 en mängd beskrifningar och
afbildningar af "Nordiska fornlemningar." År 1830 meddelade Liljegren i
Vitterhets-akademiens handlingar en förteckning på alla då kända "Fynd
i svensk jord"; och Wallman skref 1828 en om vidsträckta forskningar
vitnande "Öfversigt af svenska fornlemningar."
Redan 1818 utgaf en af förbundets sist bortgångne medlemmar,
Arvid August Afzelius, den första svenska öfversättningen af Ssemunds
Edda. Vid samma tid utkommo äfven Snorres Edda och konungasagor
på svenska.
Under de sista åren af 1820-talet företog Ekdahl, äfven medlem af
Götiska förbundet, antiqvariska resor till Gotland och Norrland; de
deröfver afgifna berättelserna äro ännu af stort värde. Isynnerhet från
Gotland hemförde han en mängd dyrbara fornsaker, till hvilka vi
särskildt böra lägga märke såsom den största och i vetenskapligt afseende
dyrbaraste samling, som dittills blifvit förenad med Statens Historiska
Museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
