Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär två år sedan anträffades af Rivière, på tjugu fots djup under den
nuvarande jordytan, vid ingången till en af grottorna vid Mentone på
Medelhafvets kust, ej långt från Nizza. Skelettet låg på venstra sidan,
med starkt böjda knän, armbågs- och handleder; ansigtet var vändt
nedåt, med underkäken stödd mot venstra handen. På och bredvid den
döde funnos flere prydnader och redskap af de i grottorna vanliga
formerna. "Skelettets ställning är så naturlig," säger d:r Retzius, "att man
deri nästan tycker sig se mer en sofvandes, än en döds, och det är
äfven ganska antagligt, att denna menniska under sömn öfverraskats af
döden, t. ex. genom en nedfallande sten, ett jordras eller dylikt, fastän
man icke funnit dödsorsaken."
Förr antog man, att hvar och en af de stora geologiska
perioderna slutat med en plötslig naturrevolution, hvilken förstört hela den
gamla djur- och vextverlden, för att låta en ny verld skapas, som i sin
tur skulle lika plötsligt gå under. Nu har man funnit, att öfvergången
från en tid till en annan ofta nog ej varit mera brådstörtad än de
förändringar, som under våra ögon alltjemt, ehuru nästan omärkligt,
försiggå på jorden. Men den tid som skiljer oss från en förgången period
blir då också så mycket längre.
De nyaste forskarne på detta fält, bland dem Dupont, berömd för sina
storartade undersökningar i de belgiska grottorna, tro sig kunna indela
den äldre stenåldern i två perioder, hvilka man, efter det för hvardera
mest karakteristiska djuret, kallar "mammutens tid" och "renens tid."[1]
I den senare är mammuten nästan helt och hållet försvunnen, under
det renen, i vår tid inskränkt till Lapplands snöfält, då i stora skaror
genomströfvade Belgiens och Frankrikes nu så blomstrande ängder.
De under den äldsta stenåldern i vestra Europa begagnade
verktygen voro af flinta, ben, horn, trä och dylika ämnen. Spår af metall
hafva aldrig blifvit funna. Flintsakerna äro groft slagna och alldeles
oslipade. Fig. 2—6 visa några af de vanligaste typerna från England
och Frankrike, och fig. 7 ett liknande redskap från Ostindien.
Dessa under de sista åren med så mycken ifver af Englands och
kontinentens lärde studerade fynd visa oss menniskor, som i Europas nu
mest civiliserade länder lefde på ungefär samma sätt som de lägst
stående bland vår tids vildar. Men bakom denna första af oss kända
period i den menskliga odlingens historia ligger troligen en lång
utveckling, betecknad af uppfinningar, hvilka haft lika genomgripande
följder som dem vår tid med rätta är stolt öfver, men hvilka äro gjorda för
så länge sedan, att vi till och med hafva glömt, att de äro
uppfinningar. Dessa vildar, som lefde i Frankrikes och Belgiens grottor, hade
dock funnit, att flintan kan formas till verktyg och vapen, de hade lärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
