Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af att några bland dessa uråldriga fornlemningar tjenat till boningar,
men de af professor Nilsson såsom bevis för denna åsigt anförda
skälen kunna väl icke anses fullt afgörande.1 Såsom de vigtigaste
kännetecknen på "gångstugorna" till skilnad från "gånggrifterna" uppgifver
prof. Nilsson lemningar af eldstäder, samt frånvaron af takhällar och
menniskoben. Att inga menniskoben nu finnas i en sådan
fornlemning, kan ej gerna betraktas som bevis för, att några lik aldrig blifvit
nedlagda der, ty under de årtusenden, som förflutit sedan dessa
byggnader uppfördes, hafva benen hunnit förstöras, helst den skyddande
jordbetäckningen vanligen icke är särdeles tjock. Och frånvaron af
takstenar på en sådan kammare kan visserligen bero derpå, att taket
en gång bestått af eller hvilat på stockar; men erfarenheten har visat,
att detta förhållande äfven kan, åtminstone i de flesta fall, förklaras
dermed att takstenar en gång funnits, men blifvit borttagna för att
användas i nyare tiders byggnadsföretag. Svårare synes det vara att
förklara tillvaron af kol i kammaren och de andra spår af eld, som ej
sällan anmärkts vid undersökningar i dessa fornminnen.2 Prof. Nilsson
ser häri lemningar efter eldstäder; men då man äfven i grafvar från
denna tid bland menniskobenen ofta påträffar kol och andra spår af
eld, så torde vi icke kunna af den ofullständiga redogörelsen för
kolens förekomst i "gångstugorna" med säkerhet afgöra, huruvida der
verkligen varit en eldstad eller icke.
Det i detta afseende märkligaste fynd jag känner är det, som
d:r Wibel år 1868 gjorde vid undersökningen af en grafhög, benämnd
Denghoog, på ön Sild vid Slesvigs vestkust.3 Denna hög inneslöt en
gånggrift med en oval kammare af 17 svenska fots längd och 10 fots
bredd, samt en åt söder ledande gång af 20 fots längd, 4,5 fots bredd,
men endast 3,4 fots höjd. Mellanrummen mellan de stora, på insidan
släta stenblock, som bildade väggarne och taket, voro så väl tätade
med småsten och lera, att så godt som ingen jord inträngt i kammaren,
hvars ursprungliga jordgolf4 således var nästan alldeles obetäckt.
Afståndet mellan golf och tak, d. v. s. kammarens höjd, var vid östra
ändan 5 fot och vid den vestra 6,4 fot. Östra delen af kammaren var
afskild genom en rad af fem långa, flata stenar, som höjde sig nära en
fot öfver golfvet; den sålunda afstängda platsen, hvars botten bestod
af flata stenar och ett lager derpå hvilande små stenskärfvor, anses af
Wibel hafva varit en eldstad, emedan han här fann en mängd kol, mer
än på andra ställen i kammaren, emedan de här liggande småstenarne
voro brända och buro andra tydliga märken att hafva varit utsatta för
1 Se härom Worsaae i "Annaler f. nord. Oldk." 1844—45, sid. 207 följ.
2 Nilsson. "Stenåldern, 2:dra uppl., sid. 120, 121, 124 Finn Magnuson, "Famamnog
Runerne", sid. 520 (sot på väggen i en gånggrift vid Ullerup i Jylland).
3 Wibel, "’Der Gangban des Benghoogs auf Sylt" (se här ofvan sid. 69 not. 3).
4 Gångens, men ej kammarens golf, bestod af flata stenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
