Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägger eld under honom, så att han blir varm. Sedan sättas små kilar
i fåran, och med en klubba slår man på kilarne, till dess stenen delar
sig i två stycken, hvartdera med en flat sida. 1 Man torde kunna utan
synnerlig svårighet hugga de erforderliga fårorna med sådana verktyg
. som stenålderns folk hade till sitt förfogande.
Ungefär samma metod begagna khassierne i Indiens högland, ett
folk som ännu i dag bygger stendösar till grafvar åt sina döde. De
ofta mycket stora stenar, som behöfvas till dösarne, erhållas på det sätt,
att man i större stenblock hugger fördjupningar, lägger eld i dessa och
häller kallt vatten på den upphettade stenen. Tåg och häfstänger af
trä äro de enda mekaniska hjelpmedel, som khassierne använda för att
flytta de stora stenarne och bygga dösarne. 2
Den största svårigheten vid uppförandet af våra gånggrifter var
väl att få de ofta så väldiga takstenarne på sina platser. Konung
Fredrik VII i Danmark har emellertid 3 sökt visa, huru detta för
stenålderns folk kunnat vara möjligt genom att skjuta stenen uppför
sluttningen af den grafven omgifvande högen, hvilken, såsom vi sett, ofta
når upp just till väggstenarne| öfverkant.
Hvilka storartade byggnader ett folk, som saknar kännedom om
metaller, kan åstadkomma, visas af kapten Cook’s berättelse om en
grafvård, uppförd af invånarne på ön Tahiti, det högst utvecklade af alla
senare tiders stenåldersfolk. Denna grafvård, som hade form af en
pyramid med höga trappsteg på alla fyra sidorna, var bygd af hvit,
tillhuggen och polerad korallsten, utan bindemedel mellan stenarne. Dess
höjd var 44 (engelska) fot, längd 267 fot och bredd 87 fot. 4
De grafvar från Sveriges stenålder, som vi hittills betraktat, hafva
alla haft en längre eller kortare stensatt gång. Många finnas dock, som
icke hafva någon sådan gång. De vigtigaste sådana grafvar äro de s. k.
stendösarne och de fristående hällkistorna.
Båda dessa slag af grafvar skulle kunna beskrifvas såsom gånggrifter,
från hvilka man borttagit gången. Dösarne (fig. 113 och 129) likna smärre
gånggrifter med en mer eller mindre afrundad kammare, hvilkens väggar
bildas af tjocka, kantresta, på insidan släta, men på utsidan ojemna
stenblock, och hvilken är täckt med ett väldigt sådant block. Hällkistorna
(fig. 115 och 116) likna deremot gånggrifter med en aflångt fyrsidig
kammare, hvars väggar bildas af stora, på kant resta, jemförelsevis tunna
stenhällar, och hvilken är (eller varit) täckt med en eller flere dylika hällar.
Stendösarnes kammare äro fyrsidiga, femsidiga, ovala eller nästan
runda. Deras längd är vanligen 8—15 fot; bredden 5—7 fot och höjden
1 Dansk "Antiqv. Tidskr." 1855—57, sid. 93.
2 "Axböger" 1870. sid. 172.
3 "Bemgerkninger angående Oldtidens Bygningsmåde af Gravkamre og de såkaldte
Jaettcstuer", införda i (dansk) "Ant. Tidskr."" 1855-57, sid. 88—101.
4 Lubbock, "Pre-historic times", l:a uppl., sid. 385. der äfven andra dylika byggnader
på Stilla Hafvets öar omtalas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
