Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur den andra, visas af talrika mellanformer. Men hvilkendera är äldst?
Då man ser att dösar, mer eller mindre lika de nordiska, finnas i nästan
alla Europas kustländer från Östersjön till Svarta Hafvet, liksom på
Afrikas nordkust och i Indien, under det att egentliga gånggrifter
endast äro kända från norra Europa, så skulle man visserligen kunna
känna sig böjd för det antagandet, att gånggrifterna här i Norden
utvecklat sig ur stendösarne, och att sistnämnda grafform blifvit från
sydligare länder införd hit. Och om, såsom man sökt bevisa, 1 alla
stendösar hafva gemensamt ursprung, torde ett sådant antagande hafva stort
skäl för sig. Men då stendösen — ett litet af fyra grofva väggstenar
inneslutet och af ett stenblock täckt rum — är en så enkel och
naturlig grafform, att den kan hafva uppstått hos flere olika folk, utan
att dessa lånat idén dertill af hvarandra; så vore det möjligt, att något
historiskt samband icke funnes mellan dösarne i Norden och dem i
Indien och Algeriet. Man skulle då kunna tänka sig, att gånggrifterna,
bygda i likhet med de lefvandes boningar, äro de äldsta nu kända
grafvar från vår stenålder, och att de småningom krympt samman
till "dösar", förlorande den för grafven onödiga gången. Denna
förändring skulle då hafva försiggått i södra delen af Skandinavien vid
ungefär samma tid, som gånggrifterna i de nordligare trakterna genom
en motsvarande förändring af gången förvandlades till hällkistor.
Såsom stöd för denna åsigt torde man kunna anföra, att gånggrifternas
gångar vanligen äro så smala och låga, att liken icke gerna kunnat
genom dem inforas i kammaren, hvarför de troligen icke tillkommit af
praktiska skäl, men väl kunna förklaras, om de betraktas som
afbildningar af den till boningshuset ledande gången. Den mycket korta
gång, ofta saknande tak, som man träffat hos flere dösar, och den
öppning mot solsidan, som finnes hos andra, synas, liksom dylika företeelser
å hällkistorna, lättare kunna förklaras som ett minne af gånggrifternas
gångar än som en början till dessa.
Ehuru således skäl torde finnas för den åsigten, att stendösarne i
Norden äro en yngre typ än gånggrifterna, 2 saknas dock ej skäl äfven
för en motsatt åsigt. De olika grafvarnes innehåll hafva väl ej ännu
gifvit något bidrag till frågans lösning; men vi hoppas, att ett noggrant
studium af begrafningssättet och de i grafvarne funna fornsakerna, samt
en vidtomfattande jemförelse med andra länders grafformer snart skola
sprida ljus öfver denna vigtiga fråga.
En omständighet, som härvid förtjenar synnerlig uppmärksamhet, är
att man ännu icke torde kunna uppvisa en enda graf från den äldre
delen af vår stenålder. Antingen gånggrifterna eller stendösarne äro
1 Engelhardt i "Årböger" 1870, s. 178; Faidherbe och Desor i Briissel-kongressens
förhandlingar, s. 401) och 421.
2 Här är naturligtvis ej meningen, att alla våra dösar skulle vara yngre än våra
gånggrifter eller tvärtom; det är endast fråga om typernas ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
