Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sirapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
asfalten. Det gällde att ha sinnesnärvaro,
när helgonen gjorde underverk. — Ge mig
din sko, sade hon till pojken. Hon fick
den och fyllde den.
En dam med vita handskar åt med dem
sirap, inte alldeles utan behag. Nu, började
folk komma med käril. Sinnesförvirrade
som vid en eldsvåda av ångest att intet
kunna rädda hade de huggit de omöjligaste
ting: en blomkruka, en sopskyffel, en
nachttopf, som säkert gick ett par liter i.
Svenskorna stodo omkring och sågo på,
att de skrattade gjorde ingenting, hela
folkmassan var full av skoj.
Särskilt fascinerade dem kvinnan, som
skulle fylla blomkrukan. Fingret höll hon
i bottenhålet, och sirapen göt sig sakta
och oemotståndligt längs armen. När
krukan var full, lade hon benen på ryggen
för att hinna hem, innan hon fått allting
på kläderna. — Söt flicka, ropade man
efter henne.
Arbetarnas klassmedvetenhet började till
slut också att mjukna. Den klibbiga sirapen
förenade nu alla stånd och nationer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
