Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den svarta flickan och den blonda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
tala flickan. I am a soldier, sade hon,
jag vill sitta fritt. De åkte längs tåget
och hunno upp Gisela, som med långa,
löjliga steg höll takten med sina Genossen,
händelsevis barberarna. Hon lyfte på
hatten åt bilen, det korta håret stod rätt upp
och ut i blåsten.
— Vem var det? frågade hon av Q. M.
A. C. Turnheim såg hemlighetsfullt på
den frågande.
— Jag vet inte, om ni kan tiga med’ det,
sade han.
— I am a soldier 1
— Och hon är världshistoriens yttersta
orsak, sade Turnheim.
Klockorna slogo med silvermjuka slag.
Segergudinnorna på parlamentshusets
tak stodo omflutna av en fin aftonrodnad.
Människorna, de tillfälliga besittarna av
staden, sjönko in i skymningen och störde
inte. Staden andades ut, glömde den var
trasig och vanvårdad, mindes blott hur
skön och älskad den en gång var.
Rut räknade slagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
