Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
mest älskade, var borta för alltid. Och
han tänkte på hur hon sen dess varje natt
måste pina sig och sin man med att skildra
alla de gräsligheter, som kunde ha träffat
den älskade sonen och hans döda kropp,
och först fick ro, då hon lyckats hetsa’ den
förtvivlade fadern till tårar.
Rut anade vad hans tystnad betydde.
— Allting ser så farligt ut på avstånd,
sade hon. De tro här ska också bli
revolution och något ska hända mig.
— Om de fruktar för att jag och mina
kamrater ska göra kontrarevolution, så kan
du lugna dem, sade han ironiskt.
— De har bara mig, sade Rut.
— Och nu vill de ha dig tillbaka till
barnkammaren du kom ifrån? Han tog
hennes ansikte mellan sina händer och såg
henne in ögonen: — Kan du återvända dit?
— Aldrig, sade hon allvarsamt. Men jag
kan bli en äldre bror för mina föräldrar.
Han vågade så föga kyssa henne. Hon
var honom helig som en sluten brunn, en
förseglad källa. Han var så stolt och häpen
över att åter en kvinna var honom helig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
