Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
henne ledsen. Han tyckte han fyllt en plikt
därmed.
— Det är inte sant, sade han. En
människoålder är inte ett liv, det är en kedja
av liv. Inte förstår jag vad vi gjort för
att förtjäna straffet att leva.
Rut sade över sin axel: — Då var ju den
barmhärtig, som släppte kriget lös.
— Nej, sade han. Ty kriget lämnar så
många efterlevande. Men den vore
barmhärtig, som läte oss alla dö gemensamt
och plånade ut den olyckliga
mänskligheten. Själva ha vi ju icke nog
anständighet och vilja att göra slut. Vi fortsätter
mekaniskt att foga generation till
generation utan att veta till vad gagn. Eller
rättare fast vi veta, att lidandet dör på
jorden först med människan.
— Jag tänker mänskligheten tänker som
en individ, sade Rut. Den blygs att dö
strax efter ett så stort nederlag. Vi
protestanter anse det mycket allvarligt att dö
mitt i våra synder.
Del är kriget, tänkte hon åter med
samma hat. Det har blekt livsviljan ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
