Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Han satte på henne mössan igen. Till de
barnsligheter hon sade behövde hon inte
se så överjordisk ut.
— Jag tror ingenting, sade han. Jag vet,
att så länge mänskligheten lever, kommer
hon att kastas från olycka till olycka. Det
är onaturligt och oanständigt som jag sade,
att hon inte är trött och vis nog att vilja
dö. Men jag skulle vilja lära henne det.
— Du kanske är styvare än
Schopen-hauer, sade hon med det svagaste leende.
— Jag borde åtminstone, sade han, för
jag har gått igenom så mycket mer. Rut,
om jag talade hela natten, kunde jag inte
ge dig ett begrepp därom.
Hon vände sig plötsligt om och slog
armarna om honom.
— Men jag vet det ju, sade hon. Att du
inte känner att jag vet det. Tro mig.
Hans närhet, hans patos grep henne och
fyllde henne med en extatisk längtan efter
det, som var hans längtan: tillintetgörelsen.
För resten, hon älskade honom, och han
måste ha rätt. Vem var visare och
modigare, mer prövad än han? Själva den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
