- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
4

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Då konung Gustaf IV Adolph omsider utträdde ur
slottet höjdes ett dånande hurrarop af den utanför stående
mängden. Vid konungens sida gick hans unga gemål,
Fredrika Wilhelmina, den vackraste drottning som någonsin
sutit på svenska tronen.

»Länge lefve konungen!» ljöd en stark basröst.

»Och drottningen,» ifyllde en annan.

Ett enda enstämmigt hurra dånade ooh ekot deraf upprepades
mångfaldigt i de slottet omgifvande skogsdungarne
och besvarades lika enthusiastiskt från några på Brunnsvikens
spegelhlanka yta framglidande båtar.

Både konungen och drottningen helsade vänligt åt alla
sidor. Gustaf Adolph hade då ännu icke börjat antaga den
odrägliga stelhet, som sedermera gjorde honom frånstötande
tör hvar och en, som kom i hans närhet.

En halftimme derefter var jägarskaran försvunnen åt
Ulriksdalshållet till. Menigheten dröjde dock qvar d Hagaparken
och roade sig fortfarande med sång, dans och lekar,
och den lätta skymning, som bildar vårnatten hos oss hade
redan fallit öfver land och sjö, då folkhoparne småningom
började draga sig åt staden till.

*



Vi vilja nu följa konungen.

I sin ifver att följa en hare, som länge gäckat hans
skicklighet som skytt och hundarnes snabbhet, hade han
råkat komma ifrån sitt sällskap. Andtruten stannade han
vid en tjock och lummig ek midt i täta skogen, hoppade af
hästen och började undersöka livar han befann sig.

Han lyssnade med den största uppmärksamhet, men
kunde icke höra annat än det melodiska sorlet i träden och
snåren.

»Hvar månde jag vara,» tänkte han. »Vilse har jag
kommit och ingen finnes här, som kan gifva mig svar på
min fråga. Förargligt, det här, och just nu börjar det att
regna.»

Det sista ordet hade knappast gått öfver konungens läppar,
då en klingande sång hördes icke långt ifrån honom. Det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forsengel/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free