- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
9

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


»Så snart jag kommer tillbaka till Haga.»

Lugnade af detta tal förde torparen ooli hans vackra
dotter konungens förmente tjenare in i stugan der han fick
torka sina kläder och erhöll riklig föda till lifs.

Den unga flickans naiva sätt, men ännu mera den bestämdhet
som hon visat, hade stämt Gustaf Adolph till hennes
fördel, och han beslöt för sig sjelf att göra allt hvad
han kunde, för att hjelpa henne och fadren ur deras tråkiga
förlägenhet.

Sedan han hvilat ett par timmar i den till sitt inre
snygga torparstugan, tog han afsked med dessa ord:

»Lita på mig. Allt hvad som kan göras för. att hjelpa
eder skall bli gjordt.»

»Tack, herre,» svarade torparen rörd, »våra böner skola
ständigt följa eder.»

Gustaf Adolph red långsamt bort i den riktningen torparen
anvisat utan att gifva sig tillkänna. Men så länge
ännu en enda skymt syntes af honom stod Maria qvar utanför
dörren och såg efter honom. Fundersamt vände hon
derefter åter in i stugan, der fadren återgått till sitt arbete.

*



II.

Det var om aftonen samma dag. Den glada jägarskaran
hade, lastad med rikt byte, återkommit till Häga. Den ende
som icke var glad, var konungen. Förgäfves bemödade sig
hans närmaste om att muntra upp honom, och lika förgäfves
sände hans sköna gemål honom sina vackraste och ömmaste
blickar; Gustaf Adolph var och förblef lika sluten.

»Jag begriper inte hvad som händt konungen,» sade
kammarherren von Y. till en bredvid honom ridande kamrat.

»Han matte ha råkat ut för något fanstyg under det
han irrade omkring i skogen.»

»Ja, ja, så ovisst är det inte. Kanske skogsnufvan!»

»Tyst, tala inte så högt. Men se der, nu vinkar han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free