- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
15

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


»Det skall du snart få se!» ropade Anders Larsson,
grep Ola i nacken och kastade honom handlöst på dörren,
så att denna, som gick utåt, flög upp, oeli Ola kom rakt i
famnen på en karl, som just var i beredskap att göra sitt
inträde i torparstugan.

»Nej se Ola», utbrast denna muntert och skrattade.
»Det var ett roligt mottagande, det här ! »

»Förlåt, förlåt», bad Anders, som i detsamma kom ut,
»men se den besten har skymfat mig och min dotter i vårt
hem, och derför så . . .»

»Ert hem», brummade Ola, under det han skyndsamt
och snopet aflägsnade sig. »Ah, var lugn du, det skall
inte länge bli ert.»

Den nykomne var jägare hos grefve M. och kom nu
med bud från denne, att Maria genast skulle infinna sig
på »herrgården.»

»Hvad kan han vilja dig, mitt barn», sade Anders
Larsson ängsligt. »Något ondt kanske.»

»Åhnej, var lugn du», svarade jägaren, »jag har inte
på länge sett grefven så blid som i dag. »

»Sade han inte hvad han ville flickan?»

»Nej, inte ett ord, men han befallde mig att säga, att
det var ett angeläget ärende han ville tala med din dotter
om.»

Far och dotter betraktade hvarandra en stund, och det
syntes tydligt att båda hade samma tankar: att samtalet
skulle komma att röra sig om torpet, och att främlingen
hade talat med kungen, som återigen befallt grefven att
återtaga beslutet om Anders Larssons vräkning.

Men, hvarfor blef icke Anders sjelf kallad till »herregården
», utan i stället hans dotter?» På denna tysta fråga,
som båda. gjorde sig, kunde de naturligtvis icke få något
svar nu. Då Maria kom tillbaka, skulle hon hafva det
med sig.

Sedan den unga flickan putsat upp sig efter bästa förmåga,
var hon så innerligt vacker i sin storrutiga helgdagsdrägt,
att till och med den af naturen stränge jägaren,
som mest tyckte om sådana uppträden som Olas utkastande
med flere, dylika, betraktade henne med beundrande blickar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free