- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
17

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grefvinna, älskade att omgifva sig med lyx och prakt, betraktade
den unga och enkla torparflickan med högst besynnerliga
blickar. Många hviskade också sins emellan:

»Hvad har hon här att göra?»

Maria ordentligt pinades der hon stod. Andtligen återkom
jägaren och vinkade åt henne att följa sig. Efter att
ha genomvandrat ett par halfmörka korridorer, stannade jägaren
framför en dörr.

»Var nu inte rädd», hviskade han, öppnade dörren
och sköt sakta in den unga flickan. Denna, som aldrig i
sitt lif sett mera än föräldrahemmet blef stående vid tröskeln
alldeles förstummad och förbländad af all den för
henne obekanta herrlighet, som hon här såg. Till en början
blef hon ordentligt rädd och utropade omedvetet, under
det hon mekaniskt förde handen till dörrvredet :

»Nej, jag vill gå härifrån!»

»Var lugn, flicka», yttrade i detsamma en vänlig stämma
och grefven trädde fram till den häpna Maria, tog henne
vid handen och förde henne fram till grefvinnan, som hade
tagit plats i en högkarmad stol längst fram i salongen.

»Gör nu som han befallt», sade grefven. »Du vet
hans önskan.»

Efter dessa ord aflägsnade han sig.

Det dröjde en god stund innan Maria hann sansa sig.
Småningom återfick hon dock målföret, och det dröjde icke
länge, förrän hon med en redighet och en klarhet, som alldeles
förtjuste grefvinnan, redogjorde för hela sitt lif och
Ola Jönssons elaka stämplingar mot fadren. Då hon slutat,
räckte grefvinnan Maria ett litet papper.

»Kan du läsa detta?» sporde han.

Det kunde hon, oçh hennes ögon glänste af två stora
tacksamhetstårar, då hon fann, att papperet innehöll tillstånd
för Anders Larsson att ända till döddagar fritt och otvunget
bebo och till egen fördel bruka det torp, som han nu innehade.
På samma gång som hon kände tacksamhet mot
grefven, hyste hon också detsamma mot den okände, hvilken
efter hennes förmenande egentligen vore den, som hon
och fadren i främsta rummet hade att tacka för denna lyckliga
vändning af en tråkig sak.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free