- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
23

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

väl till den unga flickans lefnadshistoria, ock hyste således
ingen förundran öfver Marias känslor.

»Åh, de skola ej göra dem något illa,» tröstade kon.

»Men drottningen är ju inte alls omtyckt», invände
Maria.

»Sannt, mitt barn», svarade friherrinnan von P. »men
folket är väl så pass förståndigt, att det kyser medlidande
med olyckan.«

»Ja, det blir det vi få se,» tänkte Maria för sig sjelf.

Efter en stunds väntan syntes ett dammoln långt borta
på östra landsvägen. Molnet närmade sig småningom.

»Nu ka vi dem här,» ropade en stark stämma. »Jag
vill se den i synen som understår sig att hurra.

Och med dessa ord knöt talaren, som var en ordentlig
jätte, de seniga händerna mot en liten hop af kunglighetens
beundrare.

»För se det är ju kan, som störtat oss i alla de kär
olyckorna,» fortfor resen. De fleste köllo med konom och
ett hotande larm uppstod i en kast.

»Hvar skall han bo,» hördes en.gäll qvinnoröst fråga.

»Här,» svarade en annan och pekade på ett i närheten
liggande tvåvånings trähus.

»Friherrinnan von P. och Maria Stern, som hört dessa
ord, drogo sig närmare det utpekade huset, för att på närmare
håll kunna få betrakta det olyckliga konungaparet.

Emellertid kom tåget närmare. Först red en trupp
ryttare, så vagnen med det afsatta konungaparet uti och
sist återigen en ryttartrupp.

När tåget i Sakta mak skred in på gatan var det så
tyst som i grafven. Ingen menniska yttrade ett enda oid.

Men tåget hade knappt stannat utanför det angifna
huset, och konungaparet visat sig, då ett förfärligt larm
med ens bröt löst, Man kvisslade och skrek af alla krafter,
och de gröfsta oqvädingsord haglade öfver de olyckliges
hufvud.

»Gode Gud hvad han är mager och aftärd,» hviskade
Maria till friherrinnan ock pekade på Gustaf Adolph.

Konungen måtte ha hört eller också anat dessa den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free