- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
24

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

unga flickans ord, ty kan vände i detsamma sina blickar åt
det håll der hon stod.

Det syntes tydligt att han kände igen henne, men ändock
rörde sig ingen muskel i det iskalla ansigtet.

Fredrika Wilhelmina skulle just träda öfver tröskeln,
då en medelålders gumma, som lyckats tränga sig fram
mellan vakten, grep henne i klädningen.

»Jo, ni har ställt till det bra för oss och våra barn,»
skrek gumman, alldeles eldröd i ansigtet. Två dugtiga söner
har jag förlorat för er skull. Den ena stupade vid Hörnefors,
den andre vid Ratan och ändock ha ni låtit moskoviten
komma in i landet. Tvy vale sådant herrskap. Men det
är — — —.»

Den argsinta gumman skulle tvifvelsutan ha fortfarit
med att utösa ännu flera oqvädingsord, helst som vakten
icke brydde sig om att mota bort henne, om icke Maria beslutsamt
trädt emellan.

»Min goda gumma,» sade hon och lade sin hand på
hennes axel. »Det är beklagligtvis sannt, att många olyckor
öfvergått oss, men inte skola vi derför ensamt anklaga konungen
och drottningen. Dessutom tycker jag, att ni redan
hunnit till den ålder, då förståndet borde säga er, att det
inte går an att ytterligare lägga sten på börda. Olyckan
i och för sig sjelf är nog så pass tryckande, att man inte
behöfver göra den större medelst förebråelser.»

Och med dessa ord drog den modiga flickan gumman
bort ifrån exdrottningen.

Konungens ansigte bibehöll sin fordna slöa prägel, men
i Fredrika Wilhelminas vackra ögon flammade en tacksamhetens
blick och från hennes läppar hördes ett sakta framhviskadt:

»Tack!»

Folkmassan, som lätt tager intryck af händelser, såväl
dåliga som goda, gjorde så äfven här. Marias energiska
uppträdande till de olyckliges bistånd slog an på detsamma,
och istället för fortsatta oqvädingsord höjdes ett dånande
hurrarop, i hvilket konungens få vänner nu med större
säkerhet kunde deltaga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free