- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
37

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öppnade ögonen vid det lätta buller som hennes framträdande
gjorde, var hon i en blink framme vid hans bädd.
Här tog tacksamheten ut sin fulla rätt. Gråtande föll hon
på knä, och med af tårar nästan qväfd röst framstammade
hon denna klagan:

»Ers majestät lider.»

För henne var ännu majestätet ett majestät. Om det
var ett landsflyktigt majestät, det bekymrade henne föga;
hon följde endast sitt ädla hjertas ingifvelse.

Och skymningen sänkte sig öfver alla föremål. Stormen
aftog, vågorna i Rhenfloden lade sig så småningom; från
dess stränder hördes med korta mellanrum flskrarnes entoniga
sånger under det de ur det våta djupet uppdrogo sin
mödosamt förvärfvade vinst; der och hvar hördes från bergen
jägarhornen och från det improviserade stallet vägg i
vägg med »Örnnästet» trängde då och då hästarnes gnäggande
upp till de af värdshusets gäster, som ännu icke hunnit
famnas af Morphei armar.

Men under allt detta låg Maria ännu på knä vid f. d.
konung Gustaf IV Adolphs sjuksäng. Då och då vätte
hon den med sina tårar, allt under det hennes och hennes
fars välgörare låg der med slutna ögon, liksom om dödens
andedrägt redan börjat kylande kringfläkta hans hjerta.

Hvad är lifvet i dessa stunder? En såpbubbla, som
brister vid den minsta utandning från ett barns läppar, ett
rökmoln, som skingras vid den svagaste vindflägt.

I dessa stunder känner man som bäst hvad lifvet är.
Den, som lefvat som en rättskaffens menniska; som velat
det ädla, det goda, han ser ej med fruktan sin bortgång;
den, som ingenting gjort, vare sig godt eller ondt, han känner
en tomhet, en förebråelse, som marierai’ honom mera
än alla synder: med ett ord, han lider af, att han varit
onyttig här »på jorden.

Hvad Gustaf Adolph kände i dessa ögonblick tillhör
ingen att döma om. Vi vilja i stället gå några timmar tillbaka
i tiden och förtälja den händelse, som för honom
medförde så ödesdigra följder.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free