- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
41

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kappa, draperad på samma sätt som Karl XII brukade bära
sin. Den olycklige f. d. konungen vidhöll ännu i sista
ögonblicket af sin lefhad, att han var ett värdigt motstycke
till den nämnde hjeltekonungen.

»Känn bara hur svalt det blåser,» menade Jakob, som
ännu i sista stunden hyste ett svagt hopp om att hans herre
skulle besinna sig.

»Nå, fryser du, så blif då hemma,» muttrade öfversten
och steg ned i båten.

Jakob stötte ut, seglen spändes af den lätta brisen, och
farkosten sköt med snabb fart söderut öfver Khenflodens
småkrusiga böljor.

Allt gick bra. Öfversten var förnöjd och inlät sig till
och med i ett delvis muntert samtal med sin tjenare, något
som han annars högst sällan brukade.

Ungefär en half mil söder om värdshuset »Önnästet»,
låg midt i floden en liten med lummiga träd bevuxen holme,
till hvilken ortens befolkning sön- och helgdagar brukade
fara ut för att roa sig med dans, sång, musik och andra
lekar. Till denna holme styrde Jakob kosan. Landstigningen
blef lyckligt verkställd.

»Ser du att det gick bra,» sade öfversten, då han satte
foten på den lilla holmen. »Du har låtit skrämma dig för
mycket, Jakob.»

»Skrämma,» sade Jakob buttert. »Nådige herre, vi
ha ännu inte sett slutet på dagen, och ännu äro vi inte
hemma.»

»Du tror då ännu att en fara hotar?»

»Ja.»

»Af hvad orsak,» frågade öfversten, som började känna
sig en smula orolig öfver tjenarens bestämda påstående.

»Ser ni ej så besynnerlig luften är!»

»Nej, jag kan inte upptäcka något besynnerligt alls.»

»Den är ej så klar nu som i morgse.»

»Inte.»

Det var nära att Jakob förgått sig mot en sådan trilskenhet
som öfversten visade. Han lade dock band på sig
och svarade:

»Att inte ni, nådige herre, kan se det, det beror helt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free