- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
42

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

enkelt derpå, att ni inte har någon erfarenhet alls af hvilka,
förändringar som pläga tima i naturen, men se jag har det
jag, ty gammal är ändock äldst.»

Gustaf Adolph besvarade ej Jakobs ord af den enkla
anledning att han icke kunde göra det. Han började istället
att sakta vandra uppför den sig svagt höjande stranden.

Han hade icke hunnit långt, då han möttes af Maria
Stern.

»Hvad ni ser blek ut,» sade hon under det hon vemodigt
betraktade öfversten. »Ni måtte ej vara frisk.»

»Afven hon hade vant sig af med att säga »majestät».

»Ja, jag har verkligen känt mig illamående en ganska
lång tid,» svarade öfversten under dqt han betraktade Maria
med forskande blickar. »Men, hvarföre spörjer ni så?»

»Hvarför?»

»Maria kände att rodnaden steg upp på hennes kinder
oaktadt hon gjorde allt möjligt för att hålla den tillbaka.

Gustaf Adolph fortfor, och det med ett så sorgligt och
vemodigt tonfall, att Maria var nära att bryta ut i tårar:
»En olycklig menniska som jag bör ingen hysa medlidande
med. En enstöring, som ingenting eger annat än
sina sorgliga och dystra minnen.»

»Just en sådan hyser jag sympati för,» svarade Maria.
»Det är sannt att ni, herr öfverste, står ensam, men så gör
ju också jag. Vi äro således begge olyckliga.»

Gustaf Adolph fattade Marias båda händer och tryckte
dem varmt. Von Pfiilen med familj och det öfriga sällskapet
anlände i detsamma och den först nämnde inbjöd
med varsamma ordalag öfversten att deltaga i den måltid,
som blifvit anordnad i gröngräset icke långt derifrån.

Efter några minuters besinnande antog Gustaf Adolph
inbjudningen.

Måltiden var i det närmaste tilländalupen, då Jakob
brådstört närmade sig.

»Bryten fort upp,» ropade han, »det är fara på färde.»

»Fara,» eftersade von Pfiilen. »Hvari består den
faran?»

»Se bara sjelf,» menade Jakob och pekade på himmelen,
som i norr började antaga en allt mera grå färgton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free