- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
44

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stark beklämning då kan tänkte på att seglatsen kunde gå
galet. För sig sjelf fruktade kan ingenting, utan mest för
sin kerre, den kan under så många år lärt att kålla i vördnad
oaktadt alla hans egenheter. Skulle någon olycka inträffa,
var kan beredd på att med sina yttersta krafter kämpa
för sin herres räddning.

Stormen tilltog minut efter minut; vågorna vräkte med
större våldsamhet oek vindens tjut i tågvirket gjorde att
tvenne samtalande kade svårt för att göra sig körda.

Den större farkosten redde sig jemförelsevis bra, med
den mindre var det i vissa ögonblick som det kunde. Öfversten
såg detta och kan började redan ångra att kan icke
antagit von Pfülens anbud att göra hemresan i den stora
båten.

Men nu var det för sent, ty äfven om kan ropat till
von Pfülen skulle icke denne kunnat upptaga honom.

»Den här färden blef svårare än vi trodde,» sade öfversten
suckande och sneglade förstulet på Jakob.

Denne svarade ingenting, så upptagen var han med
håtens skötande.

Plötsligt kom en förfärlig by och slet bort den mindre
båtens storsegel. Likt en stormfogel försvann det i rymden.

Båtens fart minskades och farkosten började att stampa
i vågorna emedan det lilla återstående seglet icke var tillräckligt
att hålla den stadig.

»Nu först börja de verkliga farorna,» sade Jakob.

»Gud vare då våra själar nådig,» bad öfversten, under
det han knäppte båda händerna öfver bröstet. Den ena
störtsjön efter den andra öfversköljde båten.

»Tror du verkligen att faran är så öfverhängande,»
sporde Gustaf Adolph med en röst, som lindrigt darrade.

»Ja, nådige herre, det är bäst att vi befalla oss i Guds
hand.»

Gustaf Adolph var dödsblek. Han var långt ifrån rädd
för döden, men i denna gestalt förekom den honom dubbelt
afskräckande.

Den större båten hade emellertid vändt och höll ned
på den mindre, som lik en kastboll slungades af och an,
sedan den mistat sitt stöd, det större seglet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free