- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
47

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Den snikne värden funderade en stund. Derpå sade
han, under det han förläget tummade den utslitna mössan
mellan fingrarne:

»Men, om han dör just nu, hvem skall då betala mig
de gulden, som han är skyldig. Inte har han någonting.»

Von Pfülen brusade upp.

»Har ni då icke det ringaste skam i er», utbrast han
och kastade några guldmynt framför värdens fotter. »Ni
vet ju att ni har att hålla er till mig om något skulle fattas,
och äfven om jag inte för närvarande skulle ha nog att
tillfredställa er lystnad efter penningar med, så vet ni ju
hvar, ni kan träffa mig i Karlsruhe. Det är skamligt att
bete er på detta sätt.»

Den snåle värden blef skamflat då han fick denna mustiga
uppsträckning. Så länge von Pfiilen befann sig i
hans närhet skämdes han för att vidröra guldet, men så
snart denne aflägsnat sig, böjde han sig ned till marken,
tog upp de blanka guldstyckena och stoppade dem, under
det hans giriga blickar oaibrutet voro fästade på dem, i sin
djupa ficka, under det han mumlade för sig sjelf:

»Bra att jag har honom #tt hålla mig till. Han skall
nog inte slippa undan för så godt köp. Jag såg nog att
han hade mera guld.»

Den snikne värden skyndade derefter att mottaga några
bekanta, som närmade sig.

*



Aftonen hade inbrutit. Kring värdshusets knutar hven
stormen och regnet piskade ursinnigt de bräckliga fönsterrutorna.

I det lilla rum, der Gustaf Adolph hvilade på sin
sjuksäng, brann ett matt flämtande ljus. Allt som oftast
kastade den sjuke en drömmande blick på ljuset. Anade
det honom kanske, att det var en bild af hans eget lif i
dessa ögonblick? Det syntes åtminstone så, af den högre
glans, som hans ögon i vissa stunder fingo.

En gång vände han på hufvudet och blickade utåt
rummet, hvars skuggor icke tillfyllest kunnat bortjagas af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free