- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
48

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det svaga ljuset. Hans blickar sökte synbarligen något bestämdt
föremål, ty de irrade länge och obestämdt omkring,
ända till dess de fäste sig på en i bortersta vrån hopkrupen
mensklig gestalt.

»Maria», ljöd det svagt och nästan hviskande, »Maria.»

Den menskliga gestalten, som hittills legat alldeles
oiöilig, fick nu lif. Maria Stern som på flere dagar icke
njutit den ringaste siÿpn, hade nu alldeles öfverväldigats
af den, och oaktadt sitt motstånd blifvit besegrad. Hon
hade solvit några timmar, då den sjuke kallade på henne.

Med qvinnans vanliga förmåga att uthärda, gnuggade
hon sömnen ur ögonen och sprang upp.

»Har doktorn varit här», sporde den sjuke.

»I morgse.»

»Nå, hvad sade han?»

»Att ni först och främst icke får anstränga er med att
tala. Ni är svagare än ni anar, och ett fortsatt öfveransträngande
kan blifva ganska farligt. Dessutom skulle ni
taga in detta.»

Med dessa ord hällde hon i en träsked några droppar
ur en liten flaska.

»Hvad kan det vara», sporde Gustaf Adolph och sneglade
missfroget på skeden.

»Inte vet jag, men läkaren har väl inte kunnat gifva
annat än som är nyttigt.»

Dessa Marias ord lugnade den sjuke. Hon förde derpå
sin ena arm under hans hufvud, upplyfte det sakta och
hällde dropparne mellan hans tunna bleka läppar. Med ett
stönande ljud sjönk Gustaf Adolph derefter ned igen.

Och morgonen inbröt och den blef så herrlig som den
icke . på länge varit. Solen strålade så varm från en fullkomlig
molnfri himmel och i häcken utanför fönstret sjöngo
foglarne sina uppfriskande sånger.

»Maria», sade den sjuke och gjorde ett försök att resa
sig upp, »öppna fönstret, det är så qvaffc här inne. Jag
behöfver frisk luft.»

Icke utan tvekan uppfyllde hon bönen.

»Men, om det blir för kallt», invände hon.

»Nej, nej», svarade Gustaf- Adolph, under det hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forsengel/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free