Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. kap. Över Cochabamba till Covendo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fjällen och urskogen äro de stora motsatserna här.
Människorna äro där så olika som naturen. Det är ett
vådligt företag för bergsbon att våga sig ned i de
fuktvarma, malariafyllda skogarna liksom för urskogens
halvnakna indianer att gå upp på de kalla fjällen. Det
var kanske ej så underligt, att kvinnorna jämrade sig,
när vi lämnade Choro, jämrade sig, som om deras män
och söner hade gått mot döden, ty de gingo över en gräns,
som ej ens deras förfäder under incarikets glansdagar
varaktigt förmått överskrida.
Jag har här nämnt om Basilios alla cocaoffer till
andarna. Om aftonen vid lägerelden sökte jag att få honom
att berätta för mig mera om dessa. Han var förbehållsam,
men ett och annat fick jag likväl veta.
Han sade, att överallt vimlar det av andeväsen. Av
dessa äro auquis på bergspassen, i bergsbranterna och
i floderna. Åt dessa andar gav Basilio ständigt coca.
Vicuñas och guanacos ha märken i öronen. Det är auquis,
deras ägare, som märkt dem. Auquis motsvarar sålunda
Coquena, som vi lärt känna på annat håll. Vid källorna
finnas pújios, på bergspassen »achachiles», som svara, när
man ropar. Sáshra bo i klippstupen. Från dem komma
ovädren. Pachamama betyder moder-jorden. Basilio talade
ibland om en, ibland om flera Pachamamas. Vi se, att
det delvis är samma andar, som vi redan gjort bekantskap
med i Mizquedalen och vid Incallacta.
Till skydd mot de onda andarna hade en av mina
quichuaföljeslagare en fingerring av stål.[1] På strumporna
hade han bundit röda tofsar, för att han ej skulle tappa
dem. Troligen var det för att andarna ej skulle stjäla hans
strumpor. Dessa tofsar kallade han »pucamillma».
Liknande tofsar hänga de överallt i bergstrakterna som
amuletter på lamadjuren och fåren och kalla dem
»pantimillma».
I fjälltrakterna hade jag alltid hoppats att få höra
några sagor, minnen av quichuaindianernas svunna kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
