- Project Runeberg -  Forskningar och äventyr i Sydamerika /
189

(1915) [MARC] Author: Erland Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. kap. Till chimaneindianernas land

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Nu äro vi med mosetene i deras rätta element. Rio
Beni är här rik på mindre forsar, och det är en farlig färd
för den, som ej är van att manövrera flotten och ta sig
fram i det brusande vattnet. Har man mosetenebesättning,
kan man vara alldeles lugn, då är det uteslutande roligt.
Den är verkligen härlig denna »kälkbacksåkning» utför
forsarna. Det går i ilande fart utför floden. I för och
akter stå indianerna med sina forsstakar av pilgräsets
starka »och sega stammar. Blixtsnabbt styra de fram flotten
mellan stenarna. En enda oförsiktighet, och vi skulle
stjälpa.

Trots den spännande färden undgår ingenting
styrmännen. Då och då flyger en pil från flotten efter någon
fisk, som man ser skymta till i vattenytan. På lugnare
vatten stanna vi flotten, och indianerna springa ut i
vattnet för att fiska med pil och båge. Det är en härlig sport.
Det behövs snabbhet och säkert öga. Det är de
sydamerikanska urskogsindianernas älsklingsnöje. Skjuta fisk i
fors, det är bestämt finare än att meta lax.

Man måste ha tålamod, när man reser med indianer.
Där se de t. ex. apor i skogskanten. De stanna, göra fast
flotten, och i ett nu äro de försvunna. Aporna ha fått
se, att de äro förföljda, och så börjar en vild jakt.
Indianerna ha framladdningsgevär, som inte gå långt, och så
börjar ett fasligt skjutande utan vidare resultat, ty träden
äro höga, och skotten gå sällan fram. Kommer man med
ett långskjutande vapen, är det därför lätt att imponera.
Föga imponerande är däremot den vite mannens förmåga
att ta sig fram bland lianer och bråte, att springa med
näsan i vädret, hålla öga på aporna och inte stå på
huvudet i snåren, inte riva sönder sig på taggarna. Har
man ej kompass med sig, är det riskabelt för en vit man
att ensam gå långt in i urskogen på en sådan jakt, då
man mycket lätt går vilse. För att hitta tillbaka samma
väg, som man kommit, bör man därför överallt göra
märken i träden med skogskniven, som är oumbärlig i
urskogen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:47:48 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsksyd/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free