Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. kap. Till chimaneindianernas land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huachi är en liten sockerplantage med
brännvinsbränneri. Ägaren, senor M., är nykterist. Berg gör
därför den skarpa anmärkningen, att de två helnykterister,
som vi mött i Bolivia, bägge ha brännvinsbränneri.
Mot oss är herr M. utomordentligt förekommande och
skaffar på en dag de tvenne vägvisare, vi behöva för
att komma till chimaneindianerna.
Bland M: s tjänare äro flera lecoindianer. Vi besöka
några av deras hyddor. Dessa verka i motsats till
mosetenehyddorna mycket snygga. Även utanför hyddorna
är det väl sopat. Av deras gamla kultur ser man ej mycket.
Båge, pilar för fiske, slända av samma typ, som mosetene
och chimane använda (bild 104), väskor, sittpallar och
sittmattor är allt, vi se. Leco äro mycket fattigare än
indianerna i Covendo, vilka ej exploateras som här, där
brännvinet är betalningsmedel. Ägaren av Huachi är
likväl mycket förbittrad på munkarna, vilka han säger vara
affärsmän, som uteslutande komma hit för att förtjäna
pengar. Det, tror jag, är en orättvis beskyllning mot
munkarna i Covendo. Ha de förtjänat pengar, har det
åtminstone ej varit på bekostnad av indianernas välstånd.
Den 15 november lämna vi Huachi. Vår ene
vägvisare och stigbanare är indian och heter Federico. Den
andre är mestiz och heter Julio. Den förre skall längre
fram få sitt eget kapitel. Hans liv är en roman. Julio
har antagligen quichuablod. Det är en liten, spinkig,
blek man. Han är religiös, gör korstecknet och läser
bön om morgnarna, dricker icke sprit och anser sig
naturligtvis därför bättre än andra människor.
Julio lyder av princip inte genast utan först efter en
stund. När man är nästan vit och anser sig vara alldeles
vit, är det inte fint att lyda, inte ens, när man har betalt
för att man skall göra det. Julio är liksom Federico
mycket arbetsam och en förträfflig följeslagare i urskogen.
Den oumbärliga skogskniven sköter han med mästarhand.
Det behövs verkligen, ty vägen till chimaneindianernas
land är en alldeles igenvuxen stig över slippriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
