Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. kap. Till chimaneindianernas land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårt är det att få tag i tillräckligt med vatten åt djuren,
ty vi måste ofta slå läger uppe på höjderna. Trots
vegetationens överdådiga yppighet riskera vi, att våra
mulåsnor svälta ihjäl. På marken finnes ingenting för dem att
äta. Det enda, vi ha att ge dem, är palmblad, och det
är säkert dåligt bete. När vi slå läger, fälla vi palmer,
och på så sätt skaffa vi mulåsnorna åtminstone
bukfylla.
Jag är likväl glad, att vi ha djuren med oss. Det
går långsamt men säkert framåt. Vi kunna ta med oss
allt, vad vi behöva, och äro ej beroende av bärare.
På många ställen är det likväl ytterst $vårt att få fram
mulåsnorna. Det ser rysligt ut, när de i de höga, branta,
slippriga lateritbackarna slå över och rulla ned med
packlådorna. De riva och slå stora hål i huvudet och på benen.
Ibland orka de ej ta sig upp med packningen. Då måste
de lastas av, och lådorna få lov att bäras eller släpas
uppför höjderna. Det är väl, att Berg är så stark och så villig.
Min hustru tar också hårda tag, släpande på bördorna i
den slippriga leran. Hon ser ut som en pojke, en riktigt
smutsig pojke, våt, svettig, trasig och sönderriven.
Mulåsnorna lukta as och jodoform. De ha stora, djupa sår
på ryggarna, som vi ha svårt att hålla fria från mask.
Ett par äro alldeles nedbrutna och orka efter ett par
dagar inte mera bära några bördor.
Det regnar nästan ständigt. Vi äro aldrig torra.
Regnar det inte, blir man likväl i den fuktvarma luften
alldeles våt av svett. Federico säger, att det regnar, därför
att främmande personer gå upp på dessa berg. Om
nätterna kunna vi under vårt tält skydda oss mot regnet.
Vår bädd är den hårda marken. Till Huachi hade min
hustru en fältsäng med sig. Den lämnade hon kvar där
såsom varande onödig lyx, och nu måste hon såsom vi
andra sova på en på marken utbredd presenning.
Mat ha vi icke tagit med oss för mer än högst tio
dagar, så att vi måste komplettera våra förråd med
apkött och med att ta in ett par hål på svångremmarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
