Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. kap. Till chimaneindianernas land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i snåren. En gång ha vi funnit de vackert blågröna
äggen av »coloman», den läckraste bland urskogens fåglar.[1]
Mosetene bruka hänga dem, utblåsta, jämte palmblad och
ljus framför helgonbilderna, när de pryda åt dem till
festdagarna.
Skogarna här äro så gott som fullständigt obebodda.
Några få indianer, vilka rymt från missionerna, äro de
enda människor, som leva i dessa väldiga skogar, och
det område, de bebo och genomströva, är jämförelsevis
litet. De ha numera ingen förbindelse med de vita.
När man kommer ett stycke från floderna inåt
skogarna, är det svårt att livnära sig här. I den stora
skogen är det mycket arbetsamt att med dåliga verktyg
röja för odling. I småbäckarna är det ont om fisk, och
utan fisk är det svårt att leva för indianen, ty jakten är
inte mycket att lita på. Skulle man gå vilse i denna skog
och vore man ej i tillfälle att samla upp regnvatten, skulle
man riskera att törsta ihjäl. Tänk Eder så underligt, djur
och människor kunna i denna stora, fuktvarma urskog
dö av törst och svält.
Under kinabarkens dagar var det livligt här i
skogarna. Stigarna voro bättre och cascarilleros hade överallt
sina lägerplatser. När kinabarken tack vare odlingarna i
Indien blev billigare, lämnades urskogen åter åt
vrålaporna, visselaporna, spindelaporna och alla andra djur,
som bryta tystnaden i den stora, stora skogen.
Människan hade här icke fattat fast fot. Det gick så, som det
nu håller på att gå i gummiskogarna. De få röjningarna
växa igen, och det växer fort här. Hyddorna multna.
Urskogen är alltid färdig att täppa igen hålen efter
människornas yxor och spadar.
Där lever ännu en gammal forskningsresande, som
jämte några andra gripit djupt in i dessa trakters öde.
Det är sir Clemens Markham. Han var en av dem, som
förde frön av kinaträdet till Asien, till Indien, varifrån det
mesta kininet nu kommer. När kinaträden där växte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
