Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. kap. Från S:a Ana till La Loma. Malaria. Motgångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi äro svårt sjuka och ha förlorat våra bägge svenska
följeslagare, skola resa hem. Inte ett ögonblick vill hon
höra på det örat. Tvärtom uppmuntrar hon mig, som
febern gör modlös, till att ta nya tag, att fortsätta mot
nya äventyr. De, som sett henne i städerna och i byarna
ofta blek och sjuk, de undra nog, huru hon burit sig åt i
urskogen. De, som sett henne på urskogsstigen, vid
lägerelden eller vadande genom stinkande träsk — de
glömma inte den lilla ljusa, energiska kvinnan från Norden.
I La Loma träffa vi en ung man, don Clemente
Suarez, tillhörande en av Bolivias rikaste familjer. Han
har uppfostrats i England och talar spanska med stark
engelsk brytning. Han kläder sig till hälften som en
engelsk sportsman, till hälften som en indian. Han tycker
ej om européer och är starkt chauvinistisk. Detta är
mycket vanligt bland de bolivianare, som vistats en längre
tid i Europa utanför Paris. Detta beror därpå, att de i
Europa ej alltid behandlats väl och visst icke mött den
gästfrihet, som är vanlig i deras eget land. Jag går ej
för långt, om jag säger, att den antieuropeiska rörelse,
som otvivelaktigt finnes i Bolivia liksom i flera andra
sydamerikanska republiker, har sin rot i — Europa. Det
är ett förträffligt ställe att lära sig rashat. Att de alla
älska Paris, beror nog icke bara på demimonden utan
därpå, att där tittar man ej med förstoringsglas på
hudfärgen.
I La Loma är det karneval, och tjänarna, indianer
av flera stammar, mojo, chiquitano, guarayu, cayubaba
och mestizer, ha orgie med supning, dans och
insmörjning av varandra med anilinfärger. Det är ett rysligt
svineri. Alla äro fulla, man ligger med varandras hustrur.
Männen slåss, och kvinnorna skälla, man gråter, skrattar
sällan och påstår, att man har ofantligt roligt.
När de äro fulla, slå männen sina hustrur. Det finna
de sig i. Det går så långt, att en mojokvinna sade om
sin man: »Han älskar mig icke, han slår mig aldrig.»
Redan i min bok, Indianer och Vita, har jag talat om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
