Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. kap. Till övre Rio Guaporé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovanför Rio Paragua, en biflod till Rio Guaporé
från den bolivianska sidan, lämna vi ångbåten för att
genom de översvämmade skogarna söka oss in till
pausernaindianerna. Vårt lilla sällskap har nu ökats med en
mulatt, don Maximiliano, som skall tjänstgöra som
vägvisare och tolk.
Befälhavaren på ångbåten, en tysk, herr Mayser,
lovar att underrätta oss, om gummiarbetarna i
Pimenteira, dit vi sedan ämna oss, anse det möjligt att gå
genom de översvämmade skogarna till de vilda indianer,
som leva där. Vi komma överens om att han skall på
en viss punkt vid floden lämna kvar ett brev, som vi
skola hämta, när vi komma tillbaka från
pausernaindianerna.
Det är på den brasilianska sidan av floden, vi lämna
flodångaren. I två dagar fara vi i kanot genom urskog.
Det är en dyster skog. De trädarter, som tåla vid
att halva året stå i vatten, äro få, varför här råder en
svårmodig enformighet. Här finnes ej en enda palm.
Det är tyst i denna skog. Man ser inga fåglar. Till och
med på dagen fladdra flädermössen mellan de mörka
stammarna, där sällan en solstråle hittar in för att
skrämma dem. En och annan knippa gula orchidéer lysa
i den mörka grönskan. Någon gång hör man en fisk plaska.
Svårt är det att komma fram med kanoten mellan träden.
Med skogsknivarna måste vi bana oss väg. Otaliga myror
och spindlar, som räddat sig upp bland kvistar och blad,
ramla ned i kanoten, då grenarna stryka emot
palmbladskajutans tak. Snart krälar hela farkosten av dessa
mindre välkomna insekter.
Någon gång komma vi ut i en liten sjö. Där ser
man en eller annan fågel. En isabellfärgad häger låter
fånga sig levande, ty utmagrad av hunger orkar den ej
flyga. Den har som så många andra djur under
regntiden lidit svår brist. Det är då, som vän och fiende inom
djurriket mången gång måste flykta till samma lilla höjd,
flyende för det allt behärskande vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
