- Project Runeberg -  Forskningar och äventyr i Sydamerika /
355

(1915) [MARC] Author: Erland Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. kap. Till människoätare.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vi söka, eller andra? Varför ha de huggit ned talrika
bananplantor utan att skörda bananerna? Varför denna
förödelse?

Vi slå läger, och så sänder jag ut patruller på två och
två man för att söka reda på vilka vägar som föra från
den övergivna boplatsen. Efter flera timmar komma de
tillbaka. De ha ingenting funnit. »Det lönar sig ej att
fortsätta. Bäst är att vända hem igen,» säga de.

De ha tydligen inte räknat med att de följa en svenska
och en svensk, som äro fast beslutna att finna indianerna
och som inte bruka vända.

Viktigt är det, att vi snart finna indianerna, ty vi ha
mycket litet mat kvar. Chiquitanarna ha avsiktligt slösat
med det torkade köttet för att tvinga mig att vända. Vi
få nu leva på ris, ty jag har strängt förbjudit folket att
lossa ett enda skott, vad för jaktbyte de än möta, detta
för att ej skrämma indianerna, som ej kunna veta, om vi
ha goda eller dåliga avsikter. Jag har även förbjudit
dem att skörda något i indianodlingarna. Något majs
måste vi likväl stjäla för att komplettera våra förråd.
När man är hungrig, har nöden ingen lag.

Med förmannen går jag ut för att söka vägen. Efter
en kort stund finna vi den. Våra fega följeslagare ha
aldrig vågat sig så långt på egen hand. Det är en riktigt
fin indianstig, med tydliga märken efter att någon gått
fram där för ett par veckor sedan, ty talrika kvistar
äro på indianvis avbrutna längs med stigen. Där står
även ett gummiträd, ur vilket man tappat gummi för att
göra bollar.

Medan vi slå läger här, råkar min hustru ut för att bli
stungen av en stor, svart, mycket giftig myra[1]. Hela
benet svullnar, men hon tar saken modigt. Denna myras
sting är känt för att vara ytterst smärtsamt. Jag har
hört män högljutt jämra sig, som råkat ut för dem.

Indianerna kunna ej vara långt borta. Glad i hågen
besluter jag att tidigt följande morgon följa stigen. Så


[1] Megaloponera sp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:47:48 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsksyd/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free