Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. kap. Till de så fruktade chamaindianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gubben Yúna. Sällan eller aldrig har jag haft med mig
på mina färder så vänliga och omtänksamma människor
som dessa indianer. Gubben Yúna skall jag alltid minnas
som en god vän, försynt, arbetsam och full av humor.
Salvador är också en genomhygglig äldre man, som fogligt
finner sig i den underliga utlänningens alla egendomliga
påhitt. När de andra gått till vila, sitter han med mig
vid lägerelden och berättar om trollen i skogen, resonerar
om himlakropparna och redogör för den bibliska historien
i dess. indianska version. På sandstränderna bygger han
modeller av fällor och talar om jakt och djur.
Då jag börjar bli gammal i etnografyrket, förstår jag
kanske att vinna mina följeslagare. Jag låter dem efter
behag fiska, jaga och samla sköldpaddsägg. så att det
är gott om mat, ty magen bör alltid vara full, för att
en indian skall vara nöjd. Indianen förstår inte, när
man säger: »I dag ha vi inte tid att jaga.» Hur skull%e
man inte ha tid att skaffa sig mycket mat! En eller
annan liten present bruka vi ibland ge dem till
uppmuntran. Det är inga stora saker, ty indianen behöver
man ej ge mycket, utan man skall ge honom ofta. Han
är som ett barn.
Det är nu torrtid. Under regntiden vilja ej
vattenmassorna, som den tropiska himlen vräker ned, få rum
i floden. Då bryta de ned skogarna, störta flodbankarna,
dansa med jätteträden, ila i rasande fart mot Rio Beni.
Så kommer torrtiden, och vattnet har icke mera
ungdomens kraft. Källorna i bergen sina. Himlen lyser evigt
blå. Blott sunnanvinden kommer någon gång med kyla
och regn. Vattnet sjunker undan i floderna.
Trädstammarna, som fastnat i bottensanden, blottas och bilda stora
barrikader. Allt smalare och smalare blir floden. Vattnet
kommer ej mera åt att riva ned några nya träd, väldiga
sandbankar blottas. På dessa finnes ingen sten. Marken
består av fin sand, som är härlig, att slå läger på.
När vind och regn ej utplånat dem, ser man talrika
spår i sanden. Överallt ha sköldpaddorna varit. De äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
