Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. kap. Till de så fruktade chamaindianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underliga deras breda spår med täta små intryck av fötter.
Man kan se, huru de gått upp ett stycke på sandbanken
för att lägga ägg. Ibland ha de ångrat sig och ha vänt
ned till floden igen. De ha funnit sanden för våt. På andra
ställen ha de däremot funnit lämplig sand och ha grävt
ett hål, i vilket de lagt äggen (20 à 30 st.), varefter de fyllt
gropen med sand och slätat till spåren, så gott de kunnat.
När vi komma till en av dessa sandstränder, springa vi
alla i land för att söka efter sköldpaddsägg. Det är riktigt
roligt och mycket givande. En dag finna vi över tusen
ägg, vilka motsvara mer än 500 hönsägg. Vi skjuta talrika
apor och ha sålunda gott om mat.
En dag göra vi massmord på vrålapor och fånga två
apungar levande. Den ena tages av gubben Yúna. När jag
frågar honom, vad han skall göra med apungen, säger
gubben, som inte kan tåla min alltid leende japanska kock,
illmarigt: »Den ska jag ta hem och uppfostra till kock åt
mig.»
När vi halstra aporna över lägerelden (bild 244) på
flodstranden, skulle man kunnat tro, att vi leka »omvänt
helvete». Det ser ut som människor, som rosta smådjävlar.
Äptitligt ser inte vårt dagliga bröd ut.
Mycket noga håller Yúna efter ungdomarna, att de
kasta tarmarna och magarna av aporna i floden och inte
låta dem ligga kvar på stranden. »Äta gamarna dem, kan
magen spricka på den, som äter resten av apan,» säger
gubben. Japanen vill icke äta apkött utan föredrar litet
torkat, unket kokött och en smula ris.
Det är tungt att paddla kanoten uppför floden. Där
cavinaindianerna kunna, springa de därför på
sandstränderna och i vattnet, dragande kanoten efter sig i ett
starkt rep. Försiktiga måste de vara, att de inte trampa
på någon rocka. Dessa fiskar, som ligga halvt nedgrävda
i sanden, ha nämligen en lång tagg på stjärten, som
indianerna anse vara mycket giftig.
Långsamt går det mot den strida strömmen. Domingo
brukade säga, att när Kristus skapade världen, ville San
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
