Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. kap. Till de så fruktade chamaindianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är ganska tyst, inte ens syrsor och grodor spela i afton.
Myggorna äro mindre efterhängsna än vanligt, och trots
dem slumrar jag till.
Min själ går på vandring. Den glider genom urskogen
över zákuaträdets topp, över Andernas snöfjäll, pampas
och vatten, och så stannar den på en liten bergkulle.
Först ser det ut, som om där skulle växa ett
lianomslingrat zákuaträd, men så tar det formen av en härlig
ek. Det är en gammal bekant, som sett många
människobarn leka, leva och dö. Bredvid eken är en brant klippa,
som delvis täckes av en stor murgröna. Luften doftar
av kaprifol, och fjärilarna fladdra från blomma till
blomma. Solen lyser över eken, som kastar sin skugga
ut bland trädgårdens gamla äppelträd, ut över
krusbärsbuskar och jordgubbsland. Nedanför klippan på en
grönmålad bänk sitter min gamle far och ritar med käppen
cirklar i sanden. Så stiger han upp. Han är iklädd höga
stövlar och dubbelknäppt rock och tänker sig ut över
ägorna. »Han är ju död,» tänker jag och går fram för att
tilltala honom. Då är han försvunnen.
Så komma i yrande fart två pojkar. De ha bråttom
att komma till lekstugan, som ligger i backen vid berget.
Det är mina pojkar. Den minste sätter sig och bakar
bullar i sanden. Den störste går in i lekstugan och
kommer ut med famnen full av brädstumpar. Här skall
byggas en fästning, så stark, att ryssen aldrig kan ta
den.
Jag går fram för att hälsa på dem — dä äro de
försvunna. Så börjar jag att söka dem. Jag söker i
ekskogen, i trädgården, jag springer utåt de krattade
gångarna, och så befinner jag mig plötsligt under zákuaträdet,
där jag ej kan komma fram för lianerna, som slingra
sig som ormar omkring mina ben.
Så vaknar jag.
Elden har nästan slocknat. Månen, som gått högt
upp på himlen, lyser så underbart över Rio Madidi och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
