Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetet och livet på mötesplatserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ji6
aldrig sammansvetsa dem till en sådan enhet, som de indelta
mötesplatsernas samliv gjorde.
En nutida subalternofficer, kanhända utgången från ett
relativt mindre burget hem, söker sig mången gång av
ekonomiska skäl ut från mässen, dit han dock hör. Kamratskapet blir
lidande därpå. Men hans handlingssätt bör ej klandras, ty den
ekonomiska bas, varpå han skall bygga sin framtid, är för honom
viktigare än kamratskapet. Därför borde omkostnaderna för
livet i officersmässarna sättas så lågt, att var och en skulle finna
det vara mera förmånligt att vara kvar där än att söka sig
därifrån. Kamratskapet skulle därigenom säkerligen främjas till
mångas fromma.
På de gamla indelta mötesplatserna hade man endast
mässarna att tillgå, såvida man icke hyrde egen bostad. Därigenom
blev man hänvisad till mässlivet, i vars utgifter för vissa
gemensamma tillställningar såsom middagar för arméfördelningschefen
m. m. man var tvungen att deltaga. Men man kunde, om man
så önskade, i övrigt bli befriad från utgifter för sprit och vin.
På de indelta mötesplatserna fördes det, åtminstone vad
infanteriet angår, i allmänhet icke något högt liv. Men det var
nog fallet med kavalleriregementena, där i gemensamma utgifter
ofta nog ingick utgifter för all sprit liksom för vin, varav det
till varje måltid i regel serverades två sorter.
Från ett indelt kavalleriregemente berättas, att en löjtnant,
som efter ett par års tjänst fått en annan uppfattning av livet
och därför avhöll sig från vin och alkohol, gått in till
officerskåren med en skrivelse, vari han anhöll att ej bli debiterad för
de dryckesvaror, som han icke förtärde. Denna anhållan avslogs !
På Sannahed var det brukligt, att man fick betala för vad
man förtärde, men ingenting mer.
Man har talat mycket om den mängd alkohol, som under
årens lopp förtärts på arméns mötesplatser. Med den
uppfattning, som den nuvarande generationen har av spritkonsumtion,
måste man nog erkänna, att det ibland kunde bli för mycket.
Men så var den tidens bruk och sedvänja. Det är väl icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
