Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra grannar på Sannahed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i77
uppfattning om sättet att behandla markägarna och även om
nyttjanderätten till marken för militära ändamål. Man berättar
om en sådan främmande officer, att han en gång satte ut en
fältvakt i trädgården hos en av våra närmaste grannar — en
stor man i länet — utan att taga den ringaste notis om ägaren,
som redan vid grinden vägrade officeren tillträde till gården.
Det blev ett mycket stormigt uppträde, där
generalstabs-gardesofficerens hårda och skarpa ord så svårt blesserade den i sin
rätt varande odalmannen, att hans sår aldrig kunde läkas. Här
såddes i det dummaste övermod ett hat mot militären, som aldrig
utplånades.
Men även regementets egna kunde ibland synda. Det var
de yngsta, nyss från krigsskolan komna och i regel stadsfödda,
som trodde, att det icke gjorde så mycket, om man gick över
nysådda åkrar m. m. Här var det endast det rena oförståndet
och militära intresset, som skenade i väg. Jag såg en gång en
sådan yngling, vilken från en hög kulle vid midsommartiden
sände ut hela sin pluton uppdelad i alla möjliga riktningar. Det
tycktes som patrullerna fått order att gå på ögonmärke, ty de
gingo rakt fram obekymrade om böljande sädesfält och
illvrålande bönder. Men, som sagt, sådant hörde nog till undantagen
på Sannahed, där äldre kamraters justa uppträdande mot
markägarna samt förmåga att kunna "ta" dem gjorde, att
grannsämjan på det hela taget något så när kunde upprätthållas.
Med åren, då mötena blevo längre och truppen tillbringade
både sånings- och bärgningstiden på mötesplatsen, blev det allt
svårare och svårare att erhålla terräng för övningarna. Endast
de mera diplomatiskt anlagda kunde lista sig till ett längre
övningspass i terrängen. Man gick till slut så långt, att man
många dagar i förväg skickade ut lämpliga underhandlare —
ibland med tilltugg — till markägarna, som då kände sig
smickrade och gåvo sitt samtycke.
Man kan förstå markägarnas ovilja mot militären. Alltid
blev det någonting i olag, sedan truppen varit ute i markerna,
huru mycket befälet än såg efter folket. "Siste man stänger
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
