Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstnärns förtviflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och låter evighetens ljusstrålar tränga igenom vår
töckniga verld. O, Edvard! hvilket härligt mål
att lefva för!!
Edvard. Härligt i sanning Aline! Men du
glömma den svåra törnbeklädda stigen dit.
Aline. Mins du, Bernhard Crusell?
Edvard. Hvem mins ej honom som en gång
hört honom? Han var god mot mig.
Aline. Nä väl! Han gick fram på denna
törnbeströdda väg. Han var fattig en gång som
du, hade motgångar som du, men han kämpade
med dem och segrade. Så blef han en af sitt
fosterlands älsklingar, och spridde lif och hugnad så
i de högas som i de lågas boningar. Ty ädelt
använde han sin konst, sin Gudagåfva. Hans
toner väckte i månget bröst ett slumrande högre lif,
de jagade tråkighet — detta gråbleka spöke — ur
hem och samqväm; de förskaffade fattiga bröd och
förde sjuka och krymplingar till det Bethesda som
vår Herre skänkt sina barn i Sverge, hvars vågor
väl äro bittra, men hvars kraft är ljuf och helsorik.
Ännu i dag firar man i Strömstad den stund
han kom dit och med sina härliga toner kallade
barmhertighetens engel att röra vattnet. Så lefde,
så verkade Crusell ett skönt föredöme för alla
som vandra hans väg.
Edvard. Ja så lefde han! Men nu är äfven
han död och snart kanske — glömd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
